Kapitel fyra – Vålnaden

cades-cove-cantilever-barn-3611832__340

Skriet skär genom huvudet. Jag trycker händerna hårdare mot öronen. 

En glödgad kniv drar och sliter i hjärnan.

Qui är vit i ansiktet. Han böjer sig fram och försöker dra mig upp.

– Kom.

Men jag fortsätter hålla för öronen.

– Kom nu.

Han ryter. För ett ögonblick möter jag hans blick. Jag är uppe på fötterna och snubblar efter honom.

Jag kommer ut på gårdsplanen. Qui viftar med sitt svärd mot den isblå skepnaden som hänger över bron.

– Vålnaden! Där.

Varje muskel i min kropp försöker fly. Qui sliter tag i mig, med sin fria hand.

– Niva. Nu kommer du.

Jag ser att Astria har tagit skydd bakom staketet. Hon håller bågens sträng spänd. Att hon vågat sig så nära fasan. Jag ser på Qui och nickar.

Snout ligger på marken med händerna över huvudet. Han gnyr och kvider.

Jag springer förbi dvärgen och ut på vägen.

Skepnaden är tunn. Med dess skrik är som en orkan. Det känns som jag springer i vatten när jag rör mig mot henne. För det är en kvinnogestalt. Långt hår står ut från dess huvud. Ansiktet är förvridet. Hennes mun är vidöppen för att släppa ut det plågade vrålet.

När jag når henne så svävar hon sakta ner mot kvarnen. Hennes skrik mattas av. För ett ögonblick ser hennes tomma ögon rakt igenom mig. Hon lyfter en hand och pekar snett neråt. Mot marken under kvarnen. Sedan tonar hon bort. Upplöst i natten.

Jag har mött vålnaden i Ekosänkan.

***

Jag sitter vid Trills och Chase bord. Chase har hämtat byns äldste, Fader Obrey. 

Qui är fortfarande blek. Kåpan täcker Astrias ansikte, där hon står lutad mot väggen. Eland och Fafnrd har blivit utkommenderade i trädgården. 

– Så. Nu har ni mött spöket, sa Trill.

– Spöke är kanske lite mycket sagt, sa fader Obrey. Den Ende skulle inte tillåta spöken.

En spasm far genom hans kropp.

– Det är Pansy. Det måste ni väl se?

Trill får röda fläckar på halsen. Hon stirrar på sin make. Chase rycker på axlarna och vänder sig mot fader Obrey.

– Pansy har varit försvunnen länge, sa fader Obrey.

– Vem är Pansy?, frågar Snout. Han sitter omsluten av en filt, med händerna kring en kopp. Det doftar av bergsmynta i hela köket.

– Pansy Cone var mjölnarens hustru. Det är verkligen en tragisk historia, sa fader Obrey.

– Hon och Wade var det vackraste paret i dalen, sa Trill.

– Pansy flyttade in med Wade förrförra våren. Strax efter fader Obrey hade vigt dem. Redan till sommaren kunde man se att familjen skulle bli större.

Hon tystnar och ser på sina händer.

– Efter skörden så försvann Wade. Det ryktades om ett odjur från bergen. Någon trodde han hade övergivit Pansy för att leta guld längre upp i bergen.

Wade spärrar upp ögonen och visar med fingrarna åt Snouts håll. Något som skulle kunna vara en varg. Eller en ko. Dvärgens ögon blir stora som silversekiner.

– Pansy vaggade fram och tillbaka över bron. Hennes mage växte. Men hon såg allt olyckligare ut.

– Ja, det var sorgligt att se. Hon var…,sa fader Obrey.

– Vad hände? Astria avbryter Obrey. 

– När frosten kom slutade hon att komma ut ur kvarnen. Ingen har sett henne sedan dess.

Det är tyst runt bordet.

– I våras började skriken höras på natten. Sedan såg jag gestalten som svävade över bron.

Fader Obrey ser urskuldande ut.

– Jag är säker på att det finns en förklaring. Kanske mjölet från kvarnen…, sa Obrey.

– Vi går till kvarnen. Om det är något där som driver spöket, så tar vi reda på det.

Qui är bestämd. Snout nickar. Beslutet är taget.

***

Jag kliver in genom den uppbrutna dörren. Jag höjer lyktan. I brist på underhåll har konstruktionen inne i kvarnen börjat ge vika.

Jag kliver runt bland trasiga möbler. Dammet lyfter och flyger runt. Qui petar på ett bord som saknar två ben. 

– Det måste finnas en väg ner, sa Qui.

Jag sätter lyktan på golvet och lyfter undan bråte. Qui trycker till med sitt svärd på resterna av en övre våning. Med ett brak rasar det ned. Ett högt väsande och rasslande fyller kvarnen. Glänsande ormar rasar över oss. Jag hinner inte få upp händerna till skydd. En av ormarna hugger sig fast i min arm. Jag sliter och drar i den. Slutligen lossnar den. Snout kommer till undsättning och delar ormen. Qui blir biten i foten av en annan orm. Han hugger efter dem med svärdet.

Kaos råder bland skräpet. Hugg och väsande utfall om vartannat. Striden är kort. Ormarnas huvudlösa kroppar slingrar snart på golvet.

Jag känner mig tung i kroppen. Det snurrar i huvudet och jag sätter mig. Astria är vid min sida. Hon har en dolk i handen. Nu dödar hon mig, tänker jag. Hon skär ett snitt i min arm. Sedan suger hon i såret och spottar på golvet. Eland är vid hennes sida och binder ett förband runt min arm.

Jag sitter lutad mot väggen och ser hur de andra rotar runt. De får upp en bakre dörr. 

– Det finns en trappa ner.

Snout låter upprymd.

Qui ser mot mig.

– Du tar dig tillbaka till Trill och Chase. Du behöver vila.

Jag försöker protestera. Men det blir bara en vag nickning.

***

När jag kommer till Chase och Trills stuga, möter jag dem och fader Obrey på gårdsplanen.

Fader Obreys pupiller drar ihop sig när jag närmar mig. Sedan blir pupillerna större igen. Fyller hela ögonen, med sitt gula sken.

Jag tar ett steg tillbaka. Trevar efter kniven i byltet.

– Nej.

Hans röst är kall. Inte alls så varm och mjuk som den var kvällen innan.

Handen stelar kring handtaget.

– Släpp den. Du följer med oss.

Jag dräpte min far med den kniven. Jag har stuckit den i monster. Den måste tjäna mig nu.

Men jag förmår inte hålla kvar greppet. Jag håller upp händerna, så att Fader Obrey ser dem.

Chase håller om sin hustrus arm. Hon ser mellan mig och honom.

– Vad är det, Chase?

Mannen svarar henne inte.

Fader Obrey börjar gå uppför backen, längst bygatan. Chase går genast efter, och drar med sig Trill. Jag följer efter. Som bunden i ett rep.

Byn ligger öde. Det kommer inte ens ljus från dörrar och fönster.

– Chase? Vad händer?

Trills röst är svagare nu. Chase tycks inte bry sig om henne.

När vi kommit upp på krönet, ser jag templet framför oss. Fader Obrey är på väg mot det. Och vi följer lydigt efter. Jag ryser.

Så hörs en röst.

– Niva. Var är du på väg?

Det är Astria. Alvhäxan. Hur mycket jag än avskyr henne, så kan jag inte glädjas över att se henne nu.

Fader Obrey vänder sig hastigt om, ser Astria komma springande mot oss. Ett väsande ljud lämnar hans läppar. En slingrande tunga rör sig över hans läppar. 

Med ett par steg är han framme vid tempeldörren och sliter upp den.

– Chase. Döda henne!

Chase reagerar omedelbart. Han knuffar undan Trill och går med stadiga steg mot Astria. Hans ansikte tycks spricka upp. Som ett skinn som flagnar av. Ett ormhuvud sticker upp där hans ansikte nyss var. En lång tunga ringlar ur dess mun. 

Varelsen drar en skära ur bältet. Men den hinner inte många steg innan Astrias första pil sätter sig i dess bröst. Den ser ner på pilen. Ormvarelsen höjer skäran. Ytterligare en pil fäller varelsen till marken. 

Fafnrd springer om Astria och drar upp dörren till templet. Bladet i hans hand blänker, när månens sken reflekteras i stålet. Sakta känner jag hur jag åter kan styra min kropp. Jag staplar efter Fafnrd in i templet och ser en dörr i andra änden av rummet slå igen. Krigaren rusar mot dörren och trycker upp den med axeln.

Höga väsande och skrik hörs där inifrån. Snart återvänder Fafnrd. Svart blod täcker svärdet.

– Vi är klara här. Ormen gör ingen mer skada.

Samtidigt skakar marken till. Som en bävning. Som om jorden tar ett djupt andetag.

– De är nog klara där nere också.

Fafnrd ansikte skiner upp. 

***

Trill sover i en av sängarna. Astria har berett en dekokt, som ska få henne att sova lugnt. Vi andra har samlats runt bordet. Det var här det började. Jag känner ett stort lugn. Vi har utrotat ormkulten som hade tagit över byn. Pansy har fått hämnd på sin make, som dödade henne. Hon kommer vila i frid.

Imorgon ska vi fortsätta uppför branterna och se vilka fler äventyr Shudder kan erbjuda. Och vi ska lämna den här förbannade platsen.

Kapitel 3 – Styggelse i mörkret

crabtree-falls-1674377__340

Dalarna blir allt djupare ju längre upp i Shudders vi kommer. Vi följer åar och forsar motströms, hela tiden uppför branter och åsar. 

Efter någon dag ser vi en ruin på en ås. Sly och låga träd växer överallt.

– Det har varit ett tempel, sa Astria.

Qui rycker på axlarna.

– Inget guld här. Vi fortsätter.

 

Det pratas allt mindre ju längre vi kommer. Astria är försvunnen långa stunder. Sedan är hon vid Qui sida. Viskande. 

Eland är alltid nära mig. Det känns som om han iakttar mig, under den djupa huvan.

Alla blir lättade när vi når en väg. Den går längst en bergskam. Snart ser vi rök. Den stiger sakta i den kyliga luften. 

 

Det råder febril aktivitet i byn. Rader med staplade trädstammar omger byn. Vid vattenfallet ligger ett sågverk. Forsen brusar. 

– Väl mött. Vi söker byns äldste, sa Astria till en av männen som mäter upp timmerstockar.

Han ser på oss. Väger oss.

– Ni ska prata med fader Dorian. Han finns i templet. 

Med en gest visade han mot byns östra sida.

Templet ser ut som de andra timmerstugorna. En stor ring ovanför dörren tycks vara det enda tecknet. Sån skillnad mot lågländerna. Gudinnans tempel var så vackert utsmyckat. Med blommor och rökelser. Med speglar och blanka fat. Här är allt grovt.

 

Fader Dorian är ett med sitt tempel. Han är smal och senig som vidjorna som håller gräset på taket, med händer lika raspig som barken på stockarna.

– Jaha. Vad kan jag hjälpa er med?

Qui stegar fram.

– Vi har hört att ni har problem i de här trakterna. Monster. Och sådant.

Fader Dorian höjer ett buskigt ögonbryn.

– Vem säger det?

– Men är det sant?

Qui är otålig.

– Nej. Vi har inga problem här.

Qui morrar. Astria lägger en hand på hans axel och kliver fram.

– Vilken fantastisk plats! Vad kallas byn?

– Det här är Hark, sa fader Dorian.

– Och här är allt lugnt och fridfullt?

Fader Dorian nickar.

– Inget vi kan hjälpa er med? Det kostar er inget.

Fader Dorian skiner upp.

– Det är faktiskt en sak… Styggelsen i Därstädesbergen.

 

***

Fräsandet är högt. En väsande varning.

Dvärgen är inte överraskad. Han svänger den stora yxan fram och tillbaka, medan han trycker skölden mot axeln. Jag ser gula ögon glänsa i ljuset från facklan. Något stirrar på dvärgen, något som är alldeles intill honom. Något stort.

Jag höjer kniven. Ett stort kattdjur far ut ur grottgångens mörker. Den landar hårt på dvärgens sköld. Han tar ett steg bakåt och håller balansen. Kattdjuret fräser och slår med tassen. Klor som spjutspetsar river över dvärgens sköld.

Snout hugger snett med yxan, och den gräver sig djupt in i djurets sida. Blod strömmar över dess päls medan den slår efter dvärgen igen.

Astria är bredvid mig. Hon höjer sin korta båge. Pilen borrar sig djupt in i katten. Dvärgen följer upp med ett slag. Djuret far omkull på grottgångens golv och blir liggande.

– Den är inte ensam här inne.

Dvärgen fortsätter tyst in i gången. Bakom dem hör jag de andras röster.

– Vad händer? 

– Något anföll oss.

Astria vänder sig hastigt om och signalerar åt de andra att knipa käft. Sedan följer hon efter dvärgen in i mörkret.

Gången blir allt smalare. Dvärgen smyger framåt. Stannar till en kort stund för att se på stöttorna, eller på svampar på väggarna.

 

***

 

Snout luktar och sniffar. Det låter som dova snarkningar. Han stirrar in i smala gruvgångar, muttrar och fortsätter längst huvudgången. Den som vi följt sedan vi kom in i systemet. Hur kan han veta var vi ska? Jag stirrar in i de mörka gångarna. Något hörs därinne. Snout verkar inte höra det, utan fortsätter framåt. Framåt.

Han stannar och jag går rakt in i honom. Bakom mig hörs Quis svordomar. Men han hinner stanna.

– Lyktan, begär Snout.

Qui skickar den framåt. Snout håller upp den och då ser jag.

Det glimmar av guld på väggen framför oss. Någon har huggit djupa fåror i stenen, och där blänker guldet. Jag har aldrig sett något liknande.

– Prospektörer, muttrar Snout. Men var är dom? 

Det droppar vatten längst väggarna. Det är isande kallt. Jag ser mellan Qui och Snout. Deras ansikten är stela, käkarna sammanbitna. Snout pekar längst den bearbetade väggen.

– Det finns en gång där. Men bara jag kommer igenom. 

Qui muttrar.

– Men det finns en annan väg. Följ mig.

Snout leder oss in i en annan passage men stannar snart igen. När han höjer lyktan ser jag två dvärgar som står i gången framför oss. De vänder sig långsamt mot oss.

– Gwam-mehm D-momol, grymtar Snout. Sedan med högre röst.

– Ärade bröder. Vi är ärade att få beträda ert schakt.

Han bugar djupt. De båda dvärgarna står helt stilla med hackor i sina händer. Sedan börjar de hasa mot oss. När lyktans sken faller över dem ser jag att deras ansikten är askgrå.

– Vem av er är gruvfogden, ärade bröder? Vi gör inte anspråk på några av era prospekteringar. Vi önskar passera i fred.

Snout har fortfarande huvudet böjt framåt. De båda dvärgarna höjer sina hackor. Jag flämtar till. Sedan stöts jag åt sidan av Qui som med draget svärd störtar fram mot dvärgarna. Snout drar sin yxa i en enda svepande rörelse, utan att ens ha sett upp. Han placerar den med en smäll i den ena dvärgens skalle. Qui undviker den andre dvärgens utfall, och hugger sedan ner honom.

Snout ser ner på kropparna och viskar.

– Nu förgör vi demonen. 

 

*** 

 

Det är en stor grottsal. En bord står mitt i salen. En lykta sprider ljus. Ända bort till sängen och kistan längst ena väggen. Innan jag hunnit in i rummet, kommer en man rusande mot oss från skuggorna. Han skriker.

– Dårar! Nu ska ni dö!

Snout får upp skölden och lyckas parera mannens första slag. Han bär en lång kåpa. Bland allt tyg blänker det av stål. Snout får upp skölden igen och parerar styggelsens dolk. Qui knuffar mig åt sidan och rusar in i salen med draget svärd.

Mannen viskar och väser medan han sakta tvingas bakåt i grottsalen. Vi är för många för honom. Inte ens hans magi hinner bita. Slutligen faller han ner på knä. Fyra pilar sticker ut ur hans bröst. Hans kåpa är skuren i bitar av svärd och yxor. Han faller framåt med ett dovt stön.

 

*** 

 

Fader Dorian ser på liket som vi bär med oss. Han nickar.

– Ni har förgjort styggelsen. Den Ende är er evigt tacksam.

Han öppnar dörren in i templet.

– Om ni hjälper mig in med kroppen, så ska jag rena den. Innan vi bränner honom.

Jag känner mig lättad. Redan morgonen därpå beger vi oss djupare in i Shudder. Mot Åsksmälle. Mot nya äventyr.

Kapitel 2 – Shudders

fall-colors-309243__340

Det är annorlunda här. Luften är sval. Inte ens solen värmer. 

Jag hör de andras röster längre fram. Jag hinner inte riktigt med. Några av dem tycks ha gått i all evighet. De behöver aldrig ta rast.

Så är deras röster borta. De har gått ifrån mig. Lämnat mig här på de ödsliga stigarna.

Jag sätter mig på stocken och ser ner i ravinen. Det är lätt att andas här. Men det kommer inte att hjälpa mig. Det är de andra som kan jaga och ordna mat. Kanske kan jag hitta lite bär.

Har jag slitit mig ur fars grepp för att dö här? Tanken fyller mig med mörker.

Det prasslar bland blad och ormbunkar. En varelse ser på mig. Ögon lyser röda. Den verkar inte rädd. Den drar sig över stocken mot mig. 

Jag kommer upp på fötter. Rotar i ränseln efter kniven.

– Var inte rädd. 

Men den talar inte. Jag kan inte ens se om den har någon mun. Det är som om rösten hörs inne i mig. Som en ton, en resonans.

– Jag är din framtid. Jag ska visa dig vägen.

Kniven blänker i eftermiddagssolen. Tentakler ringlar uppför mina ben. Jag hugger efter dem, skär in i dem. Varelsen reagerar inte.

– Jag finns med dig. Lyssna på mig det känns som svårast.

Tentakler öppnas upp och vassa klor glider ut, skär igenom min hud.

Jag skriker medan mörk vätska rinner in i såren.

***

Astria håller för min mun, kväver mitt skrik. Hon pekar neråt ravinen, med sin fria hand. 

– Ödlor. Där nere.

Hennes röst är lugn, andningen stadig. Jag känner paniken rusa. Ödlor igen. De kommer döda oss den här gången. Qui och Snout dödade en igår. Men den hade slitit ett stort blodigt sår i Quis arm, innan krigaren hade dräpt ödlan med sitt svärd. Stor som en hund hade den varit.

Astria trycker handen hårdare kring min mun. Hon håller den andra armen runt min nacke. Som en hård kram. Hon är starkare än vad jag trott.

– Lugn. Vänta på min signal. Sedan följer du mig. Helt tyst.

Hon släpper greppet och nickar med huvudet. Jag följer efter henne. På mina ben finns inga spår efter tentakler eller sår. En dröm. Bara en dröm, tänker jag. Något rör sig i magen.

***

Astria är några steg framför mig. Hon rör sig ljudlöst. Graciöst. Två steg, sedan hukar hon och spejar in i den täta skogen. Jag bryter grenar och kvistar. Inte med mening. Men jag ser hur Astria gör, hur lätt hon sätter fötterna på marken, undviker kvistar och grenar. Jag lär mig. Sedan knäcker jag en gren och Astria far runt och stirrar på mig. Munnen ett streck.

Vi överraskar de andra. Som Astria alltid dyker upp precis bredvid någon, så står vi bredvid Qui. Han hoppar till och svär högt. Jag känner inte namnet på guden. Eller demonen. Far använde endast Wolgon i sina svordomar. Den och mammas namn.

***

Bergstrakterna kallas Shudders. Tallarna blir större för varje ås. Det växer både vildros och glumsört längst vägrenen. Fafndr går bakom Qui och Snout, dvärgen. Jag håller mig nära Fafndr.

– Nu har vi gått i tre dagar. Vi borde vara framme snart, sa dvärgen.

– Du bara gnäller, Snout. Du hörde själv, det ska finnas gott om guld här uppe.

– Jag gnäller inte. Men jag är trött på de här backarna.

– Du gnäller. Du är en dvärg. Du ska gilla berg.

– Inte att gå uppför dem. Vi gillar att gräva oss igenom dem.

– Var tror ni guldet finns?, sa Fafndr.

– Det vet man aldrig, sa Qui. Jag hittade massor av guld under min by. Det hade jag aldrig räknat med. Plötsligt hade jag fickorna fulla.

– Under byn?

– Ja. Jag och några kusiner hittade en passage in i en gravkummel. Där inne fanns en hel armé med krigare. Jag var tvungen att slå ihjäl dem allihop.

Fafndr stirrar på den storväxte krigaren framför honom.

– En hel armé? Hur gick det för dina släktingar?

– De förlorade huvudena innan striden ens börjat. Det fanns statyer som kunde slåss i kummeln. Det blev en slakt av Andurs nåde.

Fafndr stirrar på dvärgen, medan han saktar in på stegen.

– Är det sant?

Dvärgen flinar under det toviga skägget.

– Ingen aning. Jag var inte där.

– Där. En by.

Mannen i den långa kåpan, som vandrat längst bak i gruppen tillsammans med Astria dyker upp på sidan av vägen. Sällskapet stannar och Qui följer mannen upp på åsens kam. Efter en stund kommer de tillbaka.

– Ja, vi är äntligen framme. Nu är vi på The Shudders.

***

– Det ska finnas guld här!

Qui låter anklagande. Köpmannen höjer urskuldande på axlarna och ser sig förtvivlat omkring. Ingen tycks se hans nöd.

– Jag vet inget om det. Jag är en enkel köpman.

Qui stirrar på bordet med rovor, morötter och pajer. Han grymtar.

– Jag är Qui. Jag har besegrat hela arméer av dykrigare. Slitit huvudena av rövarmonster. Och jag har drivit råttdemonen från den här världen.

Han spänner sina biceps och trycker ut bröstet. Köpmannens ögon vidgas.

– Jag kan inte hjälpa er. Jag vet inget om något guld.

Qui suckar.

– Vad händer runt byn?

Köpmannen ser ännu mer frågande ut.

– Finns det illaluktande odjur? 

Köpmannen börjar skaka på huvudet, men inser sitt misstag. Han håller ut händerna som för att visa en längd. Som en hare ungefär. Qui låter sig inte nöjas.

– Blodtörstiga monster? 

Köpmannen låter avståndet mellan händerna bli mindre, till storleken av en hasselmus. Qui höjer rösten.

– Elaka rövarbaroner?

Köpmannen skakar på huvudet och ler osäkert. Han låter handen svepa över sitt bord.

– Här finns rovor och morötter. Min mors pajer.

Qui suckar igen. Han pekar på den stenpelaren som reser sig över byn, högt upp på en klippavsats.

– Den där? Vad är det?

Köpmannen skiner upp.

– Det är vår stolthet. Stenen.

– Stenen?

– Ja. En riktigt gammal sten. Och så står den här, ovanför byn.

– Jaha. Kan man komma upp till den?

– Det går nog om man klättrar inne i skrevan där. Det har varit andra som klättrat upp. Men det verkar livsfarligt.

Qui vänder sig mot de andra.

– Vi ska upp till stenen.

Fafndr tar ett steg framåt.

– Nu börjar det bli dags för ett äventyr. Du lovade oss äventyr.

– Nu ska vi till stenen.

*** 

Jag får höra på Fafndrs gnäll hela vägen uppför bergväggen. Det är inte det här han söker, han ska minsann visa Qui. När vi kommer upp, står plötsligt Qui ovanför Fafndr. En järnklädd skosula pressas mot barbarens fingrar.

– Vad gör du?

Fafndrs ansikte ändrar snabbt färg. Från rött av ansträngningen att komma upp, till vitt av fasa.

– Nu är det du som håller käft. Förstår du?

Fafndr stirrar på krigarens sko. Han nickar.

– Bra. Du ska få äventyr så du tiger.

Qui går bakåt. Han vänder sig mot den höga stenmonoliten som står på på klippans topp. Snout böjer sig och hjälper Fafndr upp på avsatsen.

– En sketen sten.

Jag hinner lagom se Qui spotta på monoliten. Sedan börjar han klättra ner på andra sidan. När jag väl står bredvid stenen har alla de andra påbörjat nedstigningen. Därför ser de inte heller det jag ser. I gläntan bortom åsen springer en varelse. Med snabba, ryckiga steg. Som en stor råtta.

Kapitel 1 – Råttfars yngel

Smärtan skär som knivar i magen. 

Jag ser rakt ner i det bruna, grumliga vattnet. Vattnet som gör mig dålig. Men jag är så törstig. Jag sträcker ut händerna för att ta en skopa till.

Då kommer sparken. Den träffar mig i sidan och jag flyger omkull.

Far morrar. Hans ansikte är förvridet. Jag känner nästan inte igen honom längre. Hans ansikte tycks ha smalnat av. Han har hår överallt. 

– Ge fan i vattnet!

Han sparkar efter mig. Jag hinner precis rulla åt sidan och skon träffar bara lätt i ryggen.

– Nu kommer du med!

Han drar upp mig på fötter. Han grimaserar. För ett ögonblick ser det ut som han luktar på mig.

Ett långt utdraget tjut hörs från kullens kam. Det är maskinen som tjuter. Far hukar sig och stirrar upp mot den, händerna höjda till ansiktet. Näsan guppar nervöst upp och ner.

Jag kommer på fötter och springer. För allt vad jag orkar, så springer jag längst ån. 

Mor ligger bredvid spisen. Hon hostar. Svarta fläckar syns på särken. Kroppen drar ihop sig i spasmer. Jag försöker regla dörren. Haspen sitter så högt upp. Jag når den inte. 

När jag fått fram den tunga pallen till dörren, slits dörren upp. Jag hinner inte höja armarna förrän far är över mig. Han snubblar över pallen och vi dundrar båda i golvet. Hans naglar är långa och gula. Som klor. Han fräser och river med naglarna efter mig.

Jag rullar undan. Han har kommit upp på fötter och händer. Han skuttar efter mig.

Något mjukt hindrar mig från att komma undan. Mor ligger bredvid mig. Hon möter min blick. Det är inte mycket liv kvar, men hennes blick är klar. Hon ser rakt på mig och viskar med torra läppar. 

– Lev.

Hennes hand möter min, och där håller hon kökskniven. Jag rullar in under hennes arm och håller upp den, kniven rest. Far landar på oss, fräser och skriker. Sedan ett gurglande läte. Han snubblar bakåt, med kniven djupt i bröstet.

***

På skakande ben tar jag mig ut. Mörka moln har dragit in över hedarna, medan jag legat inne i stugan. Tyngd av min döda fars kropp.

Från åsen i norr sprider sig ett märkligt, flackande ljus. Flammor. Palatset brinner!

Jag lutar mig mot väggen. Från stigen hörs röster. Det är Bens röst. Han har säkert med sig sina söner. En bild av Hildas kropp som fick hänga från eken i två veckor, flackar förbi. Där kommer jag också hamna, om de får tag i mig.

Var ska jag ta vägen? Jag rör mig längst väggen. Rösterna hörs från framsidan av stugan. Sedan ett högt skrik. Jag springer.

***

Jag hukar i buskarna. Ben Strid och hans pojkar har lyktor. De måste ha tagit dem från hyllan innanför dörren. Det är ett under att de fortfarande fungerar. Far har alltid skött lyktorna, rengjort glas och fyllt på med olja. Men sedan han började med arbetet uppe vid palatset, så har till och med det blivit lidande. 

Ben jobbade med far där uppe. Han och hans båda söner. 

Jag ser lyktornas sken, både från huset och från stigen. De är på väg mot mig! Jag kryper ihop. Om jag springer ner mot byn, så kommer jag ifrån dem. När jag tar det första steget ut från busken, griper en arm tag i mitt liv. En grov hand landar över mitt ansikte och hindrar mig från att skrika.

Nu är det slut, hinner jag tänka.

*** 

– Håll tyst. Om livet är dig kärt. 

Någon trycker sin mun mot mitt öra. Jag blundar.

Efter en kort stund hörs röster igen. Längre bort längst stigen. De talar fort och högt. Fars namn upprepas flera gånger.

Sakta släpper händerna greppet om mig, och en gestalt greppar mina händer och drar mig upp på fötter. Ett annat barn, tänker jag.  Men när vi smyger ut ur buskarna förstår jag att det är en dvärg.

***

– Jag följer med er.

Ansikten vänder sig mot mig. Det är dunkelt i värdshuset och jag har svårt att utskilja alla omkring bordet. Jag känner igen ungdomarna från byn som trängs bakom bänkarna. Nyfikna och spända på att höra vad äventyrarna på bänkarna har att berätta.

– Vem är du?

Det är den store som frågar. 

– Jag gillar henne. Hon har sten i blodet.

Dvärgens blick är skarp, han ser på mig under buskiga ögonbryn.

Laz Mogath från byn skakar på huvudet.

– Hon är inget att ha. Ta med mig istället.

Den store ignorerar Laz och höjer rösten, fortfarande med blicken fäst på mig.

– Vem är du? 

– Jag är Niva. Stenhuggarens dotter.

– Varför skulle du få följa med oss?

– Jag kan både skriva och läsa. Jag hjälper till hos den heliga modern i templet.

Den store nickar och ser mot dvärgen, som skrattar och svarar.

– Vi tar med flickebarnet. Vi behöver någon som kan skilja Ormtunga från Dinkellök .

Värmen fyller magen. De skulle ta mig med sig!

– Nej. Hon får inte följa med oss.

Kvinnan i kåpan lutar sig fram över bordet. Hon ser inte på mig, utan mot den store mannen och dvärgen, på andra sidan bordet.

– Varför?

– Hon är problem.

En svag röst hörs bredvid mig. Den viskar. Men jag känner igen fars röst.

– Tysta alvkonan. Hon förstör allt.

Jag ser mig hastigt runt.

– Vadå problem? Det är en flicka, sa dvärgen.

Den store mannen reser sig från bordet.

– Jag är trött på det här. Jag är trött på den här skithålan. Jag ledde er inte ut i världen för att sitta och tjafsa i värdshushallar. Nu ska vi hitta guld.

Han tar hjälmen från bordet och det stora svärdet som vilar bredvid honom.

– Flickan ska med. Du håller dig i skinnet, Astria. Annars är det du som stannar här.

Kvinnan bugar sig och tar ett steg bakåt. 

 

Persongalleri

Niva. Stenhuggarens dotter. Från byn på heden. Har lärt sig grunderna inom yrket som lärling hos prästinnan i byn.

Qui May. Tapper krigare från byn i skogen. Ledare i form av den äldste i gruppen.

Snout. Dvärg och modig krigare. Hans kunskaper om grottor och gruvor har visat sig oumbärliga för gruppen.

Astria. Alvprästinna med kunskaper om naturen.

Eland. Alvpräst. Lärling som följer i Astrias fotsteg.

Celena. Ungdom från byn på heden, som följer med gruppen.

Fafnrd. Ungdom från byn på heden. Krigare.