Kapitel 1 – Råttfars yngel

Smärtan skär som knivar i magen. 

Jag ser rakt ner i det bruna, grumliga vattnet. Vattnet som gör mig dålig. Men jag är så törstig. Jag sträcker ut händerna för att ta en skopa till.

Då kommer sparken. Den träffar mig i sidan och jag flyger omkull.

Far morrar. Hans ansikte är förvridet. Jag känner nästan inte igen honom längre. Hans ansikte tycks ha smalnat av. Han har hår överallt. 

– Ge fan i vattnet!

Han sparkar efter mig. Jag hinner precis rulla åt sidan och skon träffar bara lätt i ryggen.

– Nu kommer du med!

Han drar upp mig på fötter. Han grimaserar. För ett ögonblick ser det ut som han luktar på mig.

Ett långt utdraget tjut hörs från kullens kam. Det är maskinen som tjuter. Far hukar sig och stirrar upp mot den, händerna höjda till ansiktet. Näsan guppar nervöst upp och ner.

Jag kommer på fötter och springer. För allt vad jag orkar, så springer jag längst ån. 

Mor ligger bredvid spisen. Hon hostar. Svarta fläckar syns på särken. Kroppen drar ihop sig i spasmer. Jag försöker regla dörren. Haspen sitter så högt upp. Jag når den inte. 

När jag fått fram den tunga pallen till dörren, slits dörren upp. Jag hinner inte höja armarna förrän far är över mig. Han snubblar över pallen och vi dundrar båda i golvet. Hans naglar är långa och gula. Som klor. Han fräser och river med naglarna efter mig.

Jag rullar undan. Han har kommit upp på fötter och händer. Han skuttar efter mig.

Något mjukt hindrar mig från att komma undan. Mor ligger bredvid mig. Hon möter min blick. Det är inte mycket liv kvar, men hennes blick är klar. Hon ser rakt på mig och viskar med torra läppar. 

– Lev.

Hennes hand möter min, och där håller hon kökskniven. Jag rullar in under hennes arm och håller upp den, kniven rest. Far landar på oss, fräser och skriker. Sedan ett gurglande läte. Han snubblar bakåt, med kniven djupt i bröstet.

***

På skakande ben tar jag mig ut. Mörka moln har dragit in över hedarna, medan jag legat inne i stugan. Tyngd av min döda fars kropp.

Från åsen i norr sprider sig ett märkligt, flackande ljus. Flammor. Palatset brinner!

Jag lutar mig mot väggen. Från stigen hörs röster. Det är Bens röst. Han har säkert med sig sina söner. En bild av Hildas kropp som fick hänga från eken i två veckor, flackar förbi. Där kommer jag också hamna, om de får tag i mig.

Var ska jag ta vägen? Jag rör mig längst väggen. Rösterna hörs från framsidan av stugan. Sedan ett högt skrik. Jag springer.

***

Jag hukar i buskarna. Ben Strid och hans pojkar har lyktor. De måste ha tagit dem från hyllan innanför dörren. Det är ett under att de fortfarande fungerar. Far har alltid skött lyktorna, rengjort glas och fyllt på med olja. Men sedan han började med arbetet uppe vid palatset, så har till och med det blivit lidande. 

Ben jobbade med far där uppe. Han och hans båda söner. 

Jag ser lyktornas sken, både från huset och från stigen. De är på väg mot mig! Jag kryper ihop. Om jag springer ner mot byn, så kommer jag ifrån dem. När jag tar det första steget ut från busken, griper en arm tag i mitt liv. En grov hand landar över mitt ansikte och hindrar mig från att skrika.

Nu är det slut, hinner jag tänka.

*** 

– Håll tyst. Om livet är dig kärt. 

Någon trycker sin mun mot mitt öra. Jag blundar.

Efter en kort stund hörs röster igen. Längre bort längst stigen. De talar fort och högt. Fars namn upprepas flera gånger.

Sakta släpper händerna greppet om mig, och en gestalt greppar mina händer och drar mig upp på fötter. Ett annat barn, tänker jag.  Men när vi smyger ut ur buskarna förstår jag att det är en dvärg.

***

– Jag följer med er.

Ansikten vänder sig mot mig. Det är dunkelt i värdshuset och jag har svårt att utskilja alla omkring bordet. Jag känner igen ungdomarna från byn som trängs bakom bänkarna. Nyfikna och spända på att höra vad äventyrarna på bänkarna har att berätta.

– Vem är du?

Det är den store som frågar. 

– Jag gillar henne. Hon har sten i blodet.

Dvärgens blick är skarp, han ser på mig under buskiga ögonbryn.

Laz Mogath från byn skakar på huvudet.

– Hon är inget att ha. Ta med mig istället.

Den store ignorerar Laz och höjer rösten, fortfarande med blicken fäst på mig.

– Vem är du? 

– Jag är Niva. Stenhuggarens dotter.

– Varför skulle du få följa med oss?

– Jag kan både skriva och läsa. Jag hjälper till hos den heliga modern i templet.

Den store nickar och ser mot dvärgen, som skrattar och svarar.

– Vi tar med flickebarnet. Vi behöver någon som kan skilja Ormtunga från Dinkellök .

Värmen fyller magen. De skulle ta mig med sig!

– Nej. Hon får inte följa med oss.

Kvinnan i kåpan lutar sig fram över bordet. Hon ser inte på mig, utan mot den store mannen och dvärgen, på andra sidan bordet.

– Varför?

– Hon är problem.

En svag röst hörs bredvid mig. Den viskar. Men jag känner igen fars röst.

– Tysta alvkonan. Hon förstör allt.

Jag ser mig hastigt runt.

– Vadå problem? Det är en flicka, sa dvärgen.

Den store mannen reser sig från bordet.

– Jag är trött på det här. Jag är trött på den här skithålan. Jag ledde er inte ut i världen för att sitta och tjafsa i värdshushallar. Nu ska vi hitta guld.

Han tar hjälmen från bordet och det stora svärdet som vilar bredvid honom.

– Flickan ska med. Du håller dig i skinnet, Astria. Annars är det du som stannar här.

Kvinnan bugar sig och tar ett steg bakåt. 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.