Kapitel 2 – Shudders

fall-colors-309243__340

Det är annorlunda här. Luften är sval. Inte ens solen värmer. 

Jag hör de andras röster längre fram. Jag hinner inte riktigt med. Några av dem tycks ha gått i all evighet. De behöver aldrig ta rast.

Så är deras röster borta. De har gått ifrån mig. Lämnat mig här på de ödsliga stigarna.

Jag sätter mig på stocken och ser ner i ravinen. Det är lätt att andas här. Men det kommer inte att hjälpa mig. Det är de andra som kan jaga och ordna mat. Kanske kan jag hitta lite bär.

Har jag slitit mig ur fars grepp för att dö här? Tanken fyller mig med mörker.

Det prasslar bland blad och ormbunkar. En varelse ser på mig. Ögon lyser röda. Den verkar inte rädd. Den drar sig över stocken mot mig. 

Jag kommer upp på fötter. Rotar i ränseln efter kniven.

– Var inte rädd. 

Men den talar inte. Jag kan inte ens se om den har någon mun. Det är som om rösten hörs inne i mig. Som en ton, en resonans.

– Jag är din framtid. Jag ska visa dig vägen.

Kniven blänker i eftermiddagssolen. Tentakler ringlar uppför mina ben. Jag hugger efter dem, skär in i dem. Varelsen reagerar inte.

– Jag finns med dig. Lyssna på mig det känns som svårast.

Tentakler öppnas upp och vassa klor glider ut, skär igenom min hud.

Jag skriker medan mörk vätska rinner in i såren.

***

Astria håller för min mun, kväver mitt skrik. Hon pekar neråt ravinen, med sin fria hand. 

– Ödlor. Där nere.

Hennes röst är lugn, andningen stadig. Jag känner paniken rusa. Ödlor igen. De kommer döda oss den här gången. Qui och Snout dödade en igår. Men den hade slitit ett stort blodigt sår i Quis arm, innan krigaren hade dräpt ödlan med sitt svärd. Stor som en hund hade den varit.

Astria trycker handen hårdare kring min mun. Hon håller den andra armen runt min nacke. Som en hård kram. Hon är starkare än vad jag trott.

– Lugn. Vänta på min signal. Sedan följer du mig. Helt tyst.

Hon släpper greppet och nickar med huvudet. Jag följer efter henne. På mina ben finns inga spår efter tentakler eller sår. En dröm. Bara en dröm, tänker jag. Något rör sig i magen.

***

Astria är några steg framför mig. Hon rör sig ljudlöst. Graciöst. Två steg, sedan hukar hon och spejar in i den täta skogen. Jag bryter grenar och kvistar. Inte med mening. Men jag ser hur Astria gör, hur lätt hon sätter fötterna på marken, undviker kvistar och grenar. Jag lär mig. Sedan knäcker jag en gren och Astria far runt och stirrar på mig. Munnen ett streck.

Vi överraskar de andra. Som Astria alltid dyker upp precis bredvid någon, så står vi bredvid Qui. Han hoppar till och svär högt. Jag känner inte namnet på guden. Eller demonen. Far använde endast Wolgon i sina svordomar. Den och mammas namn.

***

Bergstrakterna kallas Shudders. Tallarna blir större för varje ås. Det växer både vildros och glumsört längst vägrenen. Fafndr går bakom Qui och Snout, dvärgen. Jag håller mig nära Fafndr.

– Nu har vi gått i tre dagar. Vi borde vara framme snart, sa dvärgen.

– Du bara gnäller, Snout. Du hörde själv, det ska finnas gott om guld här uppe.

– Jag gnäller inte. Men jag är trött på de här backarna.

– Du gnäller. Du är en dvärg. Du ska gilla berg.

– Inte att gå uppför dem. Vi gillar att gräva oss igenom dem.

– Var tror ni guldet finns?, sa Fafndr.

– Det vet man aldrig, sa Qui. Jag hittade massor av guld under min by. Det hade jag aldrig räknat med. Plötsligt hade jag fickorna fulla.

– Under byn?

– Ja. Jag och några kusiner hittade en passage in i en gravkummel. Där inne fanns en hel armé med krigare. Jag var tvungen att slå ihjäl dem allihop.

Fafndr stirrar på den storväxte krigaren framför honom.

– En hel armé? Hur gick det för dina släktingar?

– De förlorade huvudena innan striden ens börjat. Det fanns statyer som kunde slåss i kummeln. Det blev en slakt av Andurs nåde.

Fafndr stirrar på dvärgen, medan han saktar in på stegen.

– Är det sant?

Dvärgen flinar under det toviga skägget.

– Ingen aning. Jag var inte där.

– Där. En by.

Mannen i den långa kåpan, som vandrat längst bak i gruppen tillsammans med Astria dyker upp på sidan av vägen. Sällskapet stannar och Qui följer mannen upp på åsens kam. Efter en stund kommer de tillbaka.

– Ja, vi är äntligen framme. Nu är vi på The Shudders.

***

– Det ska finnas guld här!

Qui låter anklagande. Köpmannen höjer urskuldande på axlarna och ser sig förtvivlat omkring. Ingen tycks se hans nöd.

– Jag vet inget om det. Jag är en enkel köpman.

Qui stirrar på bordet med rovor, morötter och pajer. Han grymtar.

– Jag är Qui. Jag har besegrat hela arméer av dykrigare. Slitit huvudena av rövarmonster. Och jag har drivit råttdemonen från den här världen.

Han spänner sina biceps och trycker ut bröstet. Köpmannens ögon vidgas.

– Jag kan inte hjälpa er. Jag vet inget om något guld.

Qui suckar.

– Vad händer runt byn?

Köpmannen ser ännu mer frågande ut.

– Finns det illaluktande odjur? 

Köpmannen börjar skaka på huvudet, men inser sitt misstag. Han håller ut händerna som för att visa en längd. Som en hare ungefär. Qui låter sig inte nöjas.

– Blodtörstiga monster? 

Köpmannen låter avståndet mellan händerna bli mindre, till storleken av en hasselmus. Qui höjer rösten.

– Elaka rövarbaroner?

Köpmannen skakar på huvudet och ler osäkert. Han låter handen svepa över sitt bord.

– Här finns rovor och morötter. Min mors pajer.

Qui suckar igen. Han pekar på den stenpelaren som reser sig över byn, högt upp på en klippavsats.

– Den där? Vad är det?

Köpmannen skiner upp.

– Det är vår stolthet. Stenen.

– Stenen?

– Ja. En riktigt gammal sten. Och så står den här, ovanför byn.

– Jaha. Kan man komma upp till den?

– Det går nog om man klättrar inne i skrevan där. Det har varit andra som klättrat upp. Men det verkar livsfarligt.

Qui vänder sig mot de andra.

– Vi ska upp till stenen.

Fafndr tar ett steg framåt.

– Nu börjar det bli dags för ett äventyr. Du lovade oss äventyr.

– Nu ska vi till stenen.

*** 

Jag får höra på Fafndrs gnäll hela vägen uppför bergväggen. Det är inte det här han söker, han ska minsann visa Qui. När vi kommer upp, står plötsligt Qui ovanför Fafndr. En järnklädd skosula pressas mot barbarens fingrar.

– Vad gör du?

Fafndrs ansikte ändrar snabbt färg. Från rött av ansträngningen att komma upp, till vitt av fasa.

– Nu är det du som håller käft. Förstår du?

Fafndr stirrar på krigarens sko. Han nickar.

– Bra. Du ska få äventyr så du tiger.

Qui går bakåt. Han vänder sig mot den höga stenmonoliten som står på på klippans topp. Snout böjer sig och hjälper Fafndr upp på avsatsen.

– En sketen sten.

Jag hinner lagom se Qui spotta på monoliten. Sedan börjar han klättra ner på andra sidan. När jag väl står bredvid stenen har alla de andra påbörjat nedstigningen. Därför ser de inte heller det jag ser. I gläntan bortom åsen springer en varelse. Med snabba, ryckiga steg. Som en stor råtta.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.