Kapitel 3 – Styggelse i mörkret

crabtree-falls-1674377__340

Dalarna blir allt djupare ju längre upp i Shudders vi kommer. Vi följer åar och forsar motströms, hela tiden uppför branter och åsar. 

Efter någon dag ser vi en ruin på en ås. Sly och låga träd växer överallt.

– Det har varit ett tempel, sa Astria.

Qui rycker på axlarna.

– Inget guld här. Vi fortsätter.

 

Det pratas allt mindre ju längre vi kommer. Astria är försvunnen långa stunder. Sedan är hon vid Qui sida. Viskande. 

Eland är alltid nära mig. Det känns som om han iakttar mig, under den djupa huvan.

Alla blir lättade när vi når en väg. Den går längst en bergskam. Snart ser vi rök. Den stiger sakta i den kyliga luften. 

 

Det råder febril aktivitet i byn. Rader med staplade trädstammar omger byn. Vid vattenfallet ligger ett sågverk. Forsen brusar. 

– Väl mött. Vi söker byns äldste, sa Astria till en av männen som mäter upp timmerstockar.

Han ser på oss. Väger oss.

– Ni ska prata med fader Dorian. Han finns i templet. 

Med en gest visade han mot byns östra sida.

Templet ser ut som de andra timmerstugorna. En stor ring ovanför dörren tycks vara det enda tecknet. Sån skillnad mot lågländerna. Gudinnans tempel var så vackert utsmyckat. Med blommor och rökelser. Med speglar och blanka fat. Här är allt grovt.

 

Fader Dorian är ett med sitt tempel. Han är smal och senig som vidjorna som håller gräset på taket, med händer lika raspig som barken på stockarna.

– Jaha. Vad kan jag hjälpa er med?

Qui stegar fram.

– Vi har hört att ni har problem i de här trakterna. Monster. Och sådant.

Fader Dorian höjer ett buskigt ögonbryn.

– Vem säger det?

– Men är det sant?

Qui är otålig.

– Nej. Vi har inga problem här.

Qui morrar. Astria lägger en hand på hans axel och kliver fram.

– Vilken fantastisk plats! Vad kallas byn?

– Det här är Hark, sa fader Dorian.

– Och här är allt lugnt och fridfullt?

Fader Dorian nickar.

– Inget vi kan hjälpa er med? Det kostar er inget.

Fader Dorian skiner upp.

– Det är faktiskt en sak… Styggelsen i Därstädesbergen.

 

***

Fräsandet är högt. En väsande varning.

Dvärgen är inte överraskad. Han svänger den stora yxan fram och tillbaka, medan han trycker skölden mot axeln. Jag ser gula ögon glänsa i ljuset från facklan. Något stirrar på dvärgen, något som är alldeles intill honom. Något stort.

Jag höjer kniven. Ett stort kattdjur far ut ur grottgångens mörker. Den landar hårt på dvärgens sköld. Han tar ett steg bakåt och håller balansen. Kattdjuret fräser och slår med tassen. Klor som spjutspetsar river över dvärgens sköld.

Snout hugger snett med yxan, och den gräver sig djupt in i djurets sida. Blod strömmar över dess päls medan den slår efter dvärgen igen.

Astria är bredvid mig. Hon höjer sin korta båge. Pilen borrar sig djupt in i katten. Dvärgen följer upp med ett slag. Djuret far omkull på grottgångens golv och blir liggande.

– Den är inte ensam här inne.

Dvärgen fortsätter tyst in i gången. Bakom dem hör jag de andras röster.

– Vad händer? 

– Något anföll oss.

Astria vänder sig hastigt om och signalerar åt de andra att knipa käft. Sedan följer hon efter dvärgen in i mörkret.

Gången blir allt smalare. Dvärgen smyger framåt. Stannar till en kort stund för att se på stöttorna, eller på svampar på väggarna.

 

***

 

Snout luktar och sniffar. Det låter som dova snarkningar. Han stirrar in i smala gruvgångar, muttrar och fortsätter längst huvudgången. Den som vi följt sedan vi kom in i systemet. Hur kan han veta var vi ska? Jag stirrar in i de mörka gångarna. Något hörs därinne. Snout verkar inte höra det, utan fortsätter framåt. Framåt.

Han stannar och jag går rakt in i honom. Bakom mig hörs Quis svordomar. Men han hinner stanna.

– Lyktan, begär Snout.

Qui skickar den framåt. Snout håller upp den och då ser jag.

Det glimmar av guld på väggen framför oss. Någon har huggit djupa fåror i stenen, och där blänker guldet. Jag har aldrig sett något liknande.

– Prospektörer, muttrar Snout. Men var är dom? 

Det droppar vatten längst väggarna. Det är isande kallt. Jag ser mellan Qui och Snout. Deras ansikten är stela, käkarna sammanbitna. Snout pekar längst den bearbetade väggen.

– Det finns en gång där. Men bara jag kommer igenom. 

Qui muttrar.

– Men det finns en annan väg. Följ mig.

Snout leder oss in i en annan passage men stannar snart igen. När han höjer lyktan ser jag två dvärgar som står i gången framför oss. De vänder sig långsamt mot oss.

– Gwam-mehm D-momol, grymtar Snout. Sedan med högre röst.

– Ärade bröder. Vi är ärade att få beträda ert schakt.

Han bugar djupt. De båda dvärgarna står helt stilla med hackor i sina händer. Sedan börjar de hasa mot oss. När lyktans sken faller över dem ser jag att deras ansikten är askgrå.

– Vem av er är gruvfogden, ärade bröder? Vi gör inte anspråk på några av era prospekteringar. Vi önskar passera i fred.

Snout har fortfarande huvudet böjt framåt. De båda dvärgarna höjer sina hackor. Jag flämtar till. Sedan stöts jag åt sidan av Qui som med draget svärd störtar fram mot dvärgarna. Snout drar sin yxa i en enda svepande rörelse, utan att ens ha sett upp. Han placerar den med en smäll i den ena dvärgens skalle. Qui undviker den andre dvärgens utfall, och hugger sedan ner honom.

Snout ser ner på kropparna och viskar.

– Nu förgör vi demonen. 

 

*** 

 

Det är en stor grottsal. En bord står mitt i salen. En lykta sprider ljus. Ända bort till sängen och kistan längst ena väggen. Innan jag hunnit in i rummet, kommer en man rusande mot oss från skuggorna. Han skriker.

– Dårar! Nu ska ni dö!

Snout får upp skölden och lyckas parera mannens första slag. Han bär en lång kåpa. Bland allt tyg blänker det av stål. Snout får upp skölden igen och parerar styggelsens dolk. Qui knuffar mig åt sidan och rusar in i salen med draget svärd.

Mannen viskar och väser medan han sakta tvingas bakåt i grottsalen. Vi är för många för honom. Inte ens hans magi hinner bita. Slutligen faller han ner på knä. Fyra pilar sticker ut ur hans bröst. Hans kåpa är skuren i bitar av svärd och yxor. Han faller framåt med ett dovt stön.

 

*** 

 

Fader Dorian ser på liket som vi bär med oss. Han nickar.

– Ni har förgjort styggelsen. Den Ende är er evigt tacksam.

Han öppnar dörren in i templet.

– Om ni hjälper mig in med kroppen, så ska jag rena den. Innan vi bränner honom.

Jag känner mig lättad. Redan morgonen därpå beger vi oss djupare in i Shudder. Mot Åsksmälle. Mot nya äventyr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.