Mellanakt: En uppenbarelse

Jag förstår att sannolikheten för att jag kommer ge mig ut på expedition har ökat rejält.

Othel-Winburne stövlar fram och ställer sig så nära att jag känner doften av Stjärnskrud i hans andedräkt. De senaste dagarna har han gått hårt åt lagret.

– Dew four hemte him skökan.

Rören behöver vi. Utan dem ingen bryggning. Vad ska han med Maude Goldie till? Om hon nu stal rören och stack till skogs, vilken glädje ska han ha av henne? Det är inte mitt problem heller. Skökan och rören ska hem.

– Jag jagar ner’na. Rören ska hem ’em också.

Other-Winburne spottar och håller fram en yxa. Den brukar sitta i kubben. När Othel inte nackar höns. 

– Ta den. Om ho’ stretar emot. Eller om ödlena bråker med dej.

Jag lägger yxan på axeln och nickar. Sedan lämnar jag gården.

Jag hittar resterna av Maude Goldie några dagar senare. Jag hittar väl i skogen. Och det finns ingen bättre spårare på gårdarna runt Ekosänkan. Så hon hade egentligen inte chans att undkomma mig. Men synd att hon slutat på det viset. 

Något har ätit bort det mesta av hennes kött. Med tanke på hennes ansiktsuttryck så levde hon när det hände. Det är för tråkigt. 

Den som har gjort det har dragit runt hennes kropp i gläntan. Slutligen har den tryckts ned under en rotvälta. Men jag hittar den.

Men rören är inte här. 

 

Det finns en del spår som leder ut från gläntan. Bort mot stupet. Därifrån ser man ända ner till Ekosänkan. Byn är tom sedan sörlänningarna kom förbi och slog ihjäl varenda levande varelse. Eller nästan alla. Den där Trill hade kommit undan. Men hon var väl söderifrån hon också? Inte konstigt att de lät henne löpa. Hon har visst begett sig till Åsksmälle. 

Blodspåren försvinner ner i ravinen. Jag klättrar ner. Spåret är någon dag gammalt.

När mörkret kommer tvingas jag stanna. Inte långt kvar till byn. Det verkar som mördaren rör sig ditåt. Jag drar rocken över mig. Granen är tjock och döljer mig helt.

***

Jag vaknar tidigt på morgonen. Marken rister. Ett dånande hörs. 

Med yxan i handen springer jag mot byn. Jag stannar i skogsbrynet. Genom morgondimman ser jag en mardrömslik scen.

Kvarnen har försvunnit ner i marken. Jorden tycks röra på sig. Ett hål har öppnat sig där byggnaden tidigare stod. Vattnet från ån forsar ner i hålet. Husen på andra sidan vrider sig, medan marken gungar och skälver. Så ser jag den.

Ur hålet i marken ringlar sig en enorm kropp. Det är en orms kropp. Den är så lång som de högsta tallarna på åsen. Och lika tjock på stenbumlingen på Östlöpan. Istället för ett huvud sticker det ut massor av människoansikten. De tycks skrika. Men ingenting hörs.

Innan den hunnit över kanten, så vänder jag och springer. Jag hinner inte många steg förrän något fäller mig till marken.

 

Varelsen som kryper upp över mig är täckt av päls. Svarta ögon stirrar intensivt på mig. När den hugger sina tänder i mitt ben skriker jag. Jag famlar efter yxan på marken. Varelsens smala huvud är täckt av torkat blod. Nosen guppar. 

När min hand känner yxans handtag, hugger varelsen tag i min mage. Smärtan strålar upp genom min kropp. Sedan blir allt mörkt.