Ode till midvinterns stjärna

Midvinter I the Shudders
Photo by Jonathan Goerke from Pexels

Han kom tillbaka från att ha begravt de döda. Inte de som dött av febern, inte heller de som dött av vinterns köld. Utan av de som mött Döden öga för öga, medan de jämrat och vridit sig i plåga.

Han väntar sig levande i storstugan, men sorg är allt som möter honom. 

Han sitter framåtböjd, med armarna i ett famntag kring benen. Han gungar fram och tillbaka. Han vet inte själv om det är hostningar eller snyftningar som kommer ur hans mun. Kanske är det en blandning. Han torkar snoret mot pälsen, får tårarna ur ögonen. Sedan går han ut.

***

Han har varit på jakt i fyra dygn. Spåren efter Hoggen är inte svåra att följa. Så länge det inte blir varmare och faller mer snö. Då ska han följa den till världens ände. 

Han hoppar fram mellan tuvorna i våtmarken. Snön döljer var han borde sätta fötterna. Men det hindrar honom inte. Han nästan flyger vidare. Som vargen med vittring. Eller som örnen som spänt ut vingarna och lyft över bergen, med blicken satt på kaninen som skyndar in i skogens skuggor. 

Sorgen och bitterheten fyller honom med kraft att hämnas. Men som för så många andra har det också gjort honom blind.

Om han sett sig om, tagit sig den tiden och bara förstått hur spåren kunde försvinna när han kommer fram till vattenfallet, så kanske han inte klivit rakt ut, möjligen sett rörelsen bakom stenarna. Vattnet forsar och flyter under is och snö, döljer det dova morrandet. Vare sig hand eller benbåge hinner lyftas, innan något träffar honom i sidan. Får honom ur balans, mitt i språnget. Sedan flyger han ut över kanten på vattenfallet, fallet så snabbt, skriket så högt. Aaah!

Smärtan rusar genom hans ben när han slår i isen, känner hur istäcket ger vika och det isande vattnet fyller hela hans medvetande. Det är mörkt och så kallt. Men kylan får honom att behålla medvetandet, brutna ben till trots. Han kommer upp genom vaken, får upp en arm över iskanten, men glider sedan ner under vattnet igen. Mörker. Sedan får han luft igen. Han vilar med kinden mot iskanten, armarna sträckta upp över isen, en hand som lyckats greppa om en stock som sitter fast i istäcket. Kroppen domnar. Han blundar och tänker på när det brann en brasa i storstugan. När där var skratt och lek, rop och prat, hur det doftat från grytor och bak, och från granris innanför dörren. Han ser deras ansikten framför sig, känner barnens tyngd i sitt knä. Med ett ryck drar han sig upp ur vattnet. Det gör så liten skillnad, kölden hugger i hans kropp, som skarpa knivblad. Runt honom har snön börjat falla lätt. Medan mörkret smyger sig närmare och en stor trötthet fyller honom, tycker han sig se en stor varelse iaktta honom från flodens kant. 

***

En frän doft sticker i hans näsa. Ögonlocken är så tunga, de som alltid brukar glida upp så lätt, men inte nu, inte nu. Han ligger nedbäddad under en päls. Det är pälsen som luktar, nej, stinker, blod och svett.

Han ligger i en grotta. Utanför grottöppningen ser han nordstjärnan som målar the Shudders skeva bergstoppar i sin bleka ton, lyser upp de snötyngda granarna och målar snödrivorna i ett svagt blått sken.

När midvinternatten går mot sitt slut, årets längsta natt, den förtrollade natten som läsehäxan kallar den, då ont blir till gott och mirakel kan ske, så hör han röster från grottans öppning.

***

Medan kolarna pustande och stånkande släpar honom över den knastrande skaren, tackar han tyst den Ende för dess nåd. 

När han ser ljusen från milorna mellan granarna, tycker han sig urskilja konturen av en varelse bland träden. Den står hukande, framåtböjd och iakttar hur kolarna får med honom nerför backen. Tyst viskar han.

– Tack. För den nåd du visade mig inatt.

Med takten i dina ord

Vackert skrivet. Och väldigt sant.

”Style is a very simple matter; it is all rhythm. Once you get that, you can’t use the wrong words. But on the other hand here I am sitting after half the morning, crammed with ideas, and visions, and so on, and can’t dislodge them, for the lack of the right rhythm. Now this is very profound, what rhythm is, and goes far deeper than words. A sight, an emotion, creates this wave in the mind, long before it makes words to fit it.”

Virginia Woolf in a letter to a writer friend

Kapitel fem – Morbid Obesitas

Morbid Obesitas - hålet
Under familjen Cerwins gård hade marken rasat in. Där nere rörde sig familjens experiment. Och en fasa vi aldrig kommer glömma.

Kroppen är så enormt fet. Valkar sväller ut kring lår och armar. Nacken är mjuk och plufsig. Den nakna huden lyser rosa i skenet från lyktorna i festdeltagarnas händer.

– Lever den?

Det är flickan bredvid mig som viskar ut orden.

Qui böjer sig ner bredvid kroppen. Han ser på de skräckslagna människorna i ringen innan han börjar försöka välta över kroppen. Men inte ens han förmår det. Snout är snart vid hans sida. Som den duktiga dvärg han är. Tillsammans lyckas de.

Det går en våg genom fläsket, när kroppen dundrar över på rygg.

– Där! Vad har den i handen?

En stycke tyg sticker fram.

– Det är Betty Cerwins hätta.

Flickans röst är låg, men vi hör den alla. Flera av människorna i ringen vänder blicken mot berget bakom allmänningen.

– Det har hänt dem något.

Braar Micken är inte någon dådkraftig karl. Han tvekar länge innan han visar oss uppför berget. Ett par ynglingar från samfälligheten följer med. Med förhoppningar om att rädda Betty Cerwin och vinna hennes gunst. 

Idioter.

När vi nått halvvägs uppför branten lösgör sig Astria ur mörkret. Hon visar att vi ska vara tysta och pekar inåt skogen.

– Vargar. De äter på en kropp.

Med bågen spänd leder hon oss framåt. Innan jag ens hunnit se djuren, kommer de störtande mot oss. Det skriks och morras i mörkret. Qui stridsrop ekar mellan tallarna. Yxor och svärd blänker i månens sken. Varmt blod stänker över mitt ansikte. Jag viftar med staven och hoppas träffa någon av bestarna. 

När Braar Micken öppnar lyktans fönster ligger tre vargar döda. I den bloddränkta gläntan ligger också kroppen av en av ynglingarna från samfälligheten. Ett djupt bett har nästan slitit huvudet av honom.

Längre bort hittar vi kroppen. Det är en lika fet person som den vi såg nedanför berget. Eller snarare resterna efter den.

Vi möter tre ungdomar längre in i skogen. 

– Vad gör ni här?

De bär slitna kläder och har påkar i händerna. 

– Det är bäst ni släpper fram oss, manar Qui.

Men ungarna verkar oberörda. Inte ens när det blänker från dragna svärd, flyttar de sig.

Astria tar ett steg fram.

– Vi vill er inget illa. Vi behöver bara se vad som händer på gården.

Ungdomarna ser på varandra. Sedan höjer de påkarna.

– Det här är privat mark. Ni har inget här att göra.

– Vi måste få veta att familjen Cerwin mår bra.

– Vi är familjen Cerwin. Och som ni ser – vi mår bra.

– Det kom just ner en väldigt fet person i dalen. Han verkade komma härifrån.

Ungdomarna trycker sig närmare varandra. De höjer påkarna något, låter dem svepa fram och tillbaka.

– Det vet vi inget om.

– Vi måste få prata med Jebb Cerwin.

Ungdomarna väser ord mellan sig, sedan nickar ledaren.

– Vänta här.

Han försvinner upp längst stigen. En stund senare återvänder han med fyra andra ungdomar och ett äldre par. De svänger hotfullt med påkar.

– Nu är det dags att ni beger er härifrån.

Qui höjer svärdet. Det kommer ta honom någon minut att krossa dem. Men innan någon hinner ta steget fram så säger Astria.

– Vi förstår. Vi beklagar att vi gjort intrång på er mark. 

Hon bugar och backar. Vad gör hon? Qui ser på henne och sänker sedan svärdet. Han backar sedan. Vi andra kan bara följa efter.

Jag tvingar mig att bita ihop. Så nära är jag att skrika rakt ut. Flera nakna, feta varelser är på väg ut genom den rasade väggen. Några ungdomar med påkar driver varelserna tillbaka. 

Astria har lett oss runt gården i mörkret. Fram till den nedrasade gången.

Det tar inte lång tid för Qui och Snout att övermanna ungdomarna. Eland binder dem vid ett träd och sedan beger vi oss in i den underjordiska gången.

När jag ser tillbaka på händelserna vid och under Cerwins gård önskar jag att jag stannat utanför. Det fruktansvärda som mötte oss därnere har bitit sig fast i mitt minne. Alla varelserna, som helt utan vilja drev runt i de stora grottgångarna. Påverkade endast av ljuset från våra lyktor. Och när vi förstod att de var boskap. Långt inne i gångarna fanns slaktrum. Och rum där folk ur Cerwinsläktet fyllde lådor med korv. Men vansinnet tog inte slut där. Längst in fann vi släktens överhuvud. I stånd att offra sin dotter till en ohygglig varelse som nästan fyllde ett helt grottrum. Men Qui delade mannen på mitten innan han hann kasta förbannelser över oss.

Jag tänker på far. Hur han sakta börjat förvandlas. Och hur han, liksom fadern Cerwin varit beredd att offra sin dotter till mörkret.

Jag håller vakt över de märkliga Cerwinarna som vi fångat in. De gnyr och morrar mot mig, men ryggar tillbaka när jag höjer staven.

När folket från dalen får höra Braar Michens berättelse ser de osäkra ut. De tycks inte förstå vad det handlar om. Men jag tror mig förstå. Vi har mött ytterligare en av mörkrets profeter. Och att det här bara är början.