Ode till midvinterns stjärna

Midvinter I the Shudders
Photo by Jonathan Goerke from Pexels

Han kom tillbaka från att ha begravt de döda. Inte de som dött av febern, inte heller de som dött av vinterns köld. Utan av de som mött Döden öga för öga, medan de jämrat och vridit sig i plåga.

Han väntar sig levande i storstugan, men sorg är allt som möter honom. 

Han sitter framåtböjd, med armarna i ett famntag kring benen. Han gungar fram och tillbaka. Han vet inte själv om det är hostningar eller snyftningar som kommer ur hans mun. Kanske är det en blandning. Han torkar snoret mot pälsen, får tårarna ur ögonen. Sedan går han ut.

***

Han har varit på jakt i fyra dygn. Spåren efter Hoggen är inte svåra att följa. Så länge det inte blir varmare och faller mer snö. Då ska han följa den till världens ände. 

Han hoppar fram mellan tuvorna i våtmarken. Snön döljer var han borde sätta fötterna. Men det hindrar honom inte. Han nästan flyger vidare. Som vargen med vittring. Eller som örnen som spänt ut vingarna och lyft över bergen, med blicken satt på kaninen som skyndar in i skogens skuggor. 

Sorgen och bitterheten fyller honom med kraft att hämnas. Men som för så många andra har det också gjort honom blind.

Om han sett sig om, tagit sig den tiden och bara förstått hur spåren kunde försvinna när han kommer fram till vattenfallet, så kanske han inte klivit rakt ut, möjligen sett rörelsen bakom stenarna. Vattnet forsar och flyter under is och snö, döljer det dova morrandet. Vare sig hand eller benbåge hinner lyftas, innan något träffar honom i sidan. Får honom ur balans, mitt i språnget. Sedan flyger han ut över kanten på vattenfallet, fallet så snabbt, skriket så högt. Aaah!

Smärtan rusar genom hans ben när han slår i isen, känner hur istäcket ger vika och det isande vattnet fyller hela hans medvetande. Det är mörkt och så kallt. Men kylan får honom att behålla medvetandet, brutna ben till trots. Han kommer upp genom vaken, får upp en arm över iskanten, men glider sedan ner under vattnet igen. Mörker. Sedan får han luft igen. Han vilar med kinden mot iskanten, armarna sträckta upp över isen, en hand som lyckats greppa om en stock som sitter fast i istäcket. Kroppen domnar. Han blundar och tänker på när det brann en brasa i storstugan. När där var skratt och lek, rop och prat, hur det doftat från grytor och bak, och från granris innanför dörren. Han ser deras ansikten framför sig, känner barnens tyngd i sitt knä. Med ett ryck drar han sig upp ur vattnet. Det gör så liten skillnad, kölden hugger i hans kropp, som skarpa knivblad. Runt honom har snön börjat falla lätt. Medan mörkret smyger sig närmare och en stor trötthet fyller honom, tycker han sig se en stor varelse iaktta honom från flodens kant. 

***

En frän doft sticker i hans näsa. Ögonlocken är så tunga, de som alltid brukar glida upp så lätt, men inte nu, inte nu. Han ligger nedbäddad under en päls. Det är pälsen som luktar, nej, stinker, blod och svett.

Han ligger i en grotta. Utanför grottöppningen ser han nordstjärnan som målar the Shudders skeva bergstoppar i sin bleka ton, lyser upp de snötyngda granarna och målar snödrivorna i ett svagt blått sken.

När midvinternatten går mot sitt slut, årets längsta natt, den förtrollade natten som läsehäxan kallar den, då ont blir till gott och mirakel kan ske, så hör han röster från grottans öppning.

***

Medan kolarna pustande och stånkande släpar honom över den knastrande skaren, tackar han tyst den Ende för dess nåd. 

När han ser ljusen från milorna mellan granarna, tycker han sig urskilja konturen av en varelse bland träden. Den står hukande, framåtböjd och iakttar hur kolarna får med honom nerför backen. Tyst viskar han.

– Tack. För den nåd du visade mig inatt.

2 thoughts on “Ode till midvinterns stjärna

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.