Inspiration i vårens tid

Det är en sann glädje varje gång man uppfylls av inspiration. Det sker alltmer sällan, men är lika glädjande när det väl händer.

Jag har haft äran att skriva på ett projekt med min gode vän Cato. Det har länge varit en önskan att få ihop något sådant, och när jag läste igenom våra försök imorse blev jag glatt överraskad. Vissa partier är lika bra som de var roliga att jobba fram tillsammans. Hoppas få anledning att återkomma i ärendet när projektet legat till sig och fått den nödvändiga genomgången och omskrivningen.

Har lyssnat igenom de flesta av Ö-världen böckerna de senaste månaden. Ursula K. LeGuin har skapat ett vackert och lågmält universum, som är bedövande mänskligt i sin fantastiska skepnad. Väldigt inspirerande resa har det varit tillsammans med Ged och Tenar. 

Har även sett på How To Be A Great GM youtubeserie om att bygga en kampanj. Mycket tänkvärda saker som dyker upp och väl värt att följa, även om det blir lite väl pratigt ibland.

Med takten i dina ord

Vackert skrivet. Och väldigt sant.

”Style is a very simple matter; it is all rhythm. Once you get that, you can’t use the wrong words. But on the other hand here I am sitting after half the morning, crammed with ideas, and visions, and so on, and can’t dislodge them, for the lack of the right rhythm. Now this is very profound, what rhythm is, and goes far deeper than words. A sight, an emotion, creates this wave in the mind, long before it makes words to fit it.”

Virginia Woolf in a letter to a writer friend

Kapitel fem – Morbid Obesitas

Morbid Obesitas - hålet
Under familjen Cerwins gård hade marken rasat in. Där nere rörde sig familjens experiment. Och en fasa vi aldrig kommer glömma.

Kroppen är så enormt fet. Valkar sväller ut kring lår och armar. Nacken är mjuk och plufsig. Den nakna huden lyser rosa i skenet från lyktorna i festdeltagarnas händer.

– Lever den?

Det är flickan bredvid mig som viskar ut orden.

Qui böjer sig ner bredvid kroppen. Han ser på de skräckslagna människorna i ringen innan han börjar försöka välta över kroppen. Men inte ens han förmår det. Snout är snart vid hans sida. Som den duktiga dvärg han är. Tillsammans lyckas de.

Det går en våg genom fläsket, när kroppen dundrar över på rygg.

– Där! Vad har den i handen?

En stycke tyg sticker fram.

– Det är Betty Cerwins hätta.

Flickans röst är låg, men vi hör den alla. Flera av människorna i ringen vänder blicken mot berget bakom allmänningen.

– Det har hänt dem något.

Braar Micken är inte någon dådkraftig karl. Han tvekar länge innan han visar oss uppför berget. Ett par ynglingar från samfälligheten följer med. Med förhoppningar om att rädda Betty Cerwin och vinna hennes gunst. 

Idioter.

När vi nått halvvägs uppför branten lösgör sig Astria ur mörkret. Hon visar att vi ska vara tysta och pekar inåt skogen.

– Vargar. De äter på en kropp.

Med bågen spänd leder hon oss framåt. Innan jag ens hunnit se djuren, kommer de störtande mot oss. Det skriks och morras i mörkret. Qui stridsrop ekar mellan tallarna. Yxor och svärd blänker i månens sken. Varmt blod stänker över mitt ansikte. Jag viftar med staven och hoppas träffa någon av bestarna. 

När Braar Micken öppnar lyktans fönster ligger tre vargar döda. I den bloddränkta gläntan ligger också kroppen av en av ynglingarna från samfälligheten. Ett djupt bett har nästan slitit huvudet av honom.

Längre bort hittar vi kroppen. Det är en lika fet person som den vi såg nedanför berget. Eller snarare resterna efter den.

Vi möter tre ungdomar längre in i skogen. 

– Vad gör ni här?

De bär slitna kläder och har påkar i händerna. 

– Det är bäst ni släpper fram oss, manar Qui.

Men ungarna verkar oberörda. Inte ens när det blänker från dragna svärd, flyttar de sig.

Astria tar ett steg fram.

– Vi vill er inget illa. Vi behöver bara se vad som händer på gården.

Ungdomarna ser på varandra. Sedan höjer de påkarna.

– Det här är privat mark. Ni har inget här att göra.

– Vi måste få veta att familjen Cerwin mår bra.

– Vi är familjen Cerwin. Och som ni ser – vi mår bra.

– Det kom just ner en väldigt fet person i dalen. Han verkade komma härifrån.

Ungdomarna trycker sig närmare varandra. De höjer påkarna något, låter dem svepa fram och tillbaka.

– Det vet vi inget om.

– Vi måste få prata med Jebb Cerwin.

Ungdomarna väser ord mellan sig, sedan nickar ledaren.

– Vänta här.

Han försvinner upp längst stigen. En stund senare återvänder han med fyra andra ungdomar och ett äldre par. De svänger hotfullt med påkar.

– Nu är det dags att ni beger er härifrån.

Qui höjer svärdet. Det kommer ta honom någon minut att krossa dem. Men innan någon hinner ta steget fram så säger Astria.

– Vi förstår. Vi beklagar att vi gjort intrång på er mark. 

Hon bugar och backar. Vad gör hon? Qui ser på henne och sänker sedan svärdet. Han backar sedan. Vi andra kan bara följa efter.

Jag tvingar mig att bita ihop. Så nära är jag att skrika rakt ut. Flera nakna, feta varelser är på väg ut genom den rasade väggen. Några ungdomar med påkar driver varelserna tillbaka. 

Astria har lett oss runt gården i mörkret. Fram till den nedrasade gången.

Det tar inte lång tid för Qui och Snout att övermanna ungdomarna. Eland binder dem vid ett träd och sedan beger vi oss in i den underjordiska gången.

När jag ser tillbaka på händelserna vid och under Cerwins gård önskar jag att jag stannat utanför. Det fruktansvärda som mötte oss därnere har bitit sig fast i mitt minne. Alla varelserna, som helt utan vilja drev runt i de stora grottgångarna. Påverkade endast av ljuset från våra lyktor. Och när vi förstod att de var boskap. Långt inne i gångarna fanns slaktrum. Och rum där folk ur Cerwinsläktet fyllde lådor med korv. Men vansinnet tog inte slut där. Längst in fann vi släktens överhuvud. I stånd att offra sin dotter till en ohygglig varelse som nästan fyllde ett helt grottrum. Men Qui delade mannen på mitten innan han hann kasta förbannelser över oss.

Jag tänker på far. Hur han sakta börjat förvandlas. Och hur han, liksom fadern Cerwin varit beredd att offra sin dotter till mörkret.

Jag håller vakt över de märkliga Cerwinarna som vi fångat in. De gnyr och morrar mot mig, men ryggar tillbaka när jag höjer staven.

När folket från dalen får höra Braar Michens berättelse ser de osäkra ut. De tycks inte förstå vad det handlar om. Men jag tror mig förstå. Vi har mött ytterligare en av mörkrets profeter. Och att det här bara är början.

Del 0 – Äventyrets gnista tänds

arches-national-park-dark-dusk-33688

Photo: Pexels.com

I en by på låglandet, utan namn och utan politisk eller ekonomisk relevans, lever enkelt folk enkla liv. Det finns dock en legend i trakten som lovar möjligheten till ett annat liv för den modige och dristige. De gamle vet att berätta att en gång per mansålder står stjärnorna så att en portal öppnas i den uråldriga stenformation som står på en kulle ovanför byn. Ingen av de gamle vågade ta steget in i det okända förra gången det begav sig, men denna frostnupna kväll samlas en grupp nyfikna bybor — huvudsakligen ungdomar från den talrika släkten May — vid stenformationen för att se om legenden bär några spår av sanning, eller om de gamle bara tittat för djupt i mullbärsvinet som vanligt.

När den tomma stjärnan står som högst över stenformationen kastar den sitt bleka sken in mellan några stenar som tillsammans tycks bilda en portal och en skimrande stenlagd korridor framträder där nyss bara var gräs och skuggor. Den är inte synlig från andra hållet, men är verklig nog när den beträds från rätt håll. Korridoren leder fram till en massiv järnbeslagen träport. På dess yta ses en till synes slumpmässig formation av ädla stenar vara innefattade. Porten har inga handtag eller nyckelhål och låter sig inte rubbas. Efter en stunds funderande inser dock någon att mönstret på dörren inte alls är slumpmässigt, utan liknar en stjärnkonstellation som just nu är synlig på himlavalvet. När denna konstellation efter några timmars väntan står så att den exakt avspeglar mönstret på porten, låter denna sig öppnas helt utan ansträngning.

Byborna väller in i ett förrum av sten, där fyra statyer av järn väntar på dem med höjda spjut i händerna. Utan förvarning kastar statyerna sina spjut mot den oorganiserade hopen, och manfallet tar sin början. När alla spjut kastats förblir statyerna stående orörliga, och faran verkar vara över för stunden. De överlevande förser sig med såväl spjut som statyernas rustningar och öppnar oförväget nästa dörr.

Där innanför väntar en stensal med marmorgolv, i vars centrum står en enorm granitstaty föreställande en barbar med utsträckt arm som pekar mot inkräktarna. Försiktigt tassande rör sig de dristigaste inåt salen för att närmare utforska de dörrar som finns där, en i varje vägg. Andäktig tystnad råder tills en dörr öppnas av en otålig äventyrare in spe. I samma stund vrider sig statyn åt detta håll, och avfyrar en blixt mot den oförsiktige. Kaos utbryter och förlusterna tickar på. Efter en stund tycks statyn dock ha fått slut på ammunition och ett spänt lugn lägrar sig åter. Bakom sidodörrarna döljer sig på ena sidan någon slags tronrum, där en uppretad demonisk orm hävdar revir. De förskrämda byborna lyckas dock skicka den tillbaka till lämpligt helvete, och blir belönade med demonormens horn som blir kvar i denna dimension. I rummet finns även lertavlor som berättar om varelser som i forntiden kom från stjärnorna och fostrade en barbarstam till att lägga under sig andra stammar och bilda ett rike. Möjligen kan man där även utläsa att stjärnvarelserna skall komma tillbaka — när stjärnorna står rätt. Slutligen visar sig dörrens insida vara en stjärnkarta, som oroande nog sakta rör sig över ett okänt himlavalv.

Den andra sidodörren leder till vad som uppenbarligen är en gravkammare där sju skelett vilar under varsin begravningsmask. Skeletten är mänskliga, men kortare och grovare än byborna hade väntat sig. När deras vila störs, börjar skeletten att skaka och rassla, men då de enskilda benen inte hänger ihop på något sätt, så kan de inte röra sig och byborna lämnar dem därför åt sitt öde.

Nästa rum är en magnifik sal vars golv i huvudsak upptas av en vattenfylld bassäng. Ett blåskimrande ljus stiger upp ur bassängen och kastar dunkla skuggor över salen. I det svaga skenet ser byborna rader med pelare på var sida av bassängen. I bassängen ses ett ändlöst svart djup, bestrött av otaliga stjärnor. De kan med nöd och näppe även urskilja en grupp märkliga halvgenomskinliga humanoida statyer, som glittrar likt kristall i det flämtande ljuset. Kristallstatyerna rör sig med långsamma men målmedvetna rörelser mot bybornas facklor, för att i deras närhet stanna upp och stirra in i lågorna, utan att vidare bry sig om de levande.

I salens borte högra hörn finns en dörr som leder till en spiraltrappa. Denna leder ned en våning och mynnar ut i ett avlångt rum. Detta upptas av två stora bord där små lerfigurer står uppställda som inför batalj. På väggarna finns ett antal hyllor med flera likadana lerfigurer samt terräng till borden. Bland alla lerfigurer hittar de bybor som gått ned för trappan fyra stycken figurer av silver.

En dörr i bortre vänstra hörnet leder till ytterligare en enorm sal, vars golv till större delen är nedsänkt. I denna grop står en armé av människostora lersoldater uppradade. På en upphöjd tron i salens andra ände sitter en lerfigur av den hövding som byborna tidigare sett statyer av, och nedanför tronen står sju stycken lerfigurer av härförare i rustning. Salen lyses upp av ett kusligt sken som kommer från en kula av kristall, innefattad högst upp på tronen.

En gastkramande tystnad och stillhet störs plötsligt av att lerhövdingen med ryckiga rörelser höjer sin ena arm och pekar rakt mot inkräktarna. De sju härförarna drar unisont sina vapen, vilket får hela lerarmén att med ryckiga steg börja röra sig framåt.

Byborna drar sig tillbaka upp för trappan och använder denna som tratt för att begränsa lersoldaternas framfart. Under stridens kaos står flera bybor i det knähöga vattnet i bassängen och pillar loss ”stjärnorna”, vilka egentligen är ädla stenar. Någon kommer även på att hinka vatten från bassängen och hälla detta nedför trappan, vilket effektivt löser upp de lersoldater som blir översköljda.

Förlusterna blir stora när byborna håller stånd ovanför trappan, men plötsligt brister botten i bassängen, och allt vatten forsar ned i kammaren under, vilket på kort tid utplånar hela lerarmén, inklusive härförare och hövding.

Försiktigt vågar sig de överlevande byborna ned i den undre kammaren igen och när de utforskar den hittar de en lönndörr bakom tronen som leder in till hövdingens gravkammare. På ett stenbord i dess mitt, omgärdat av en cirkel omgärdad av ett pentagram — inlagt med kristall i golvet — ligger hövdingens mumifierade kropp. I sin ena hand håller denne en kort kopparstav, utsmyckad med en demons halva ansikte. Vid kroppens huvudände hittar byborna en nedsänkning och inser att kristallklotet från tronen passar där. Den som placerar klotet på sin plats uppfylls av en vision av stjärnbeströdd rymd i vilken en spöklik gestalt svävar. Det ser ut att vara hövdingen, till synes livlös. Plötsligt framträder ett ansikte — till hälften man, till hälften get — och berättar att hövdingen fastnade i etern under en astralfärd för årtusenden sedan. Hövdingens fysiska kropp hann sedan avlida innan astralkroppen hittade tillbaka, varvid även den senare förgicks. Getansiktet behöver en allierad på planeten och är intresserad av någon som kan ta hövdingens plats. Isåfall skall denne tända en levande eld med ved från ett dryadträd i det kopparfyrfat som finns i gravkammaren. I lågorna kommer då den plats där den andra halvan av härskarstaven finns att avslöjas. Med härskarstaven återbördad till getansiktet kan det bli fråga om vidare bekantskap …

Rejält omskakade i såväl kropp som själ återvänder de överlevande till byn. Många har stupat, men de överlevande är inte bara rikare än de någonsin kunnat föreställa sig, utan deras världsbild är förändrad i grunden. Byn och vardagen är inte längre tillräckligt. Äventyret kallar …

© Cato Vandrare, 2018

 

Övningar för din kreativa muskel

Fem bra träningstips för den kreativa muskeln. Tanken är att man gör någon av övningen dagligen.

I sammanfattning:

Övning 1: Begränsningens magi. Använd begränsningar för att gräva djupare och hitta kreativa svar på frågor. Tränar både på att fokusera och sk. mind-wandering.

Ex. Aktivitet: Berätta en historia om livet i din stad.

Begränsning: Historien måste innehålla en romans mellan en femtioårig kvinna och en tjugotvåårig man.

Övning 2: Hitta fördelen med fördelen. Att se det som inte är direkt uppenbart. Träning i att dra slutsatser och att fokusera på ett konkret problem.

Ex. Vad är fördelarna med solkraft? Det skär ner på användningen av fossila bränslen.

Vad är fördelen med att skära ner på användningen av fossila bränslen? Vi reducerar utsläpp av karbondioxid i atmosfären.

Vad är fördelen med att reducera karbonoxidutsläpp i atmosfären? Det bromsar effekterna av klimatförändringen.

Och så vidare.

Övning 3: Hitta mening i det ordinära. Övningen tränar dig i att hitta mening i enkla och vardagliga handlingar och observationer. Studera noga saker som vi vanligen ignorerar i ordinära situationer. Skriv ner de handling som människorna du studerar utför. Skriv även ner beskrivningar av dem. Välj två av dessa beskrivningar och handlingar och sätt samman dem i en mening. Sedan tillför du ett abstrakt påstående. Det abstrakta påståendet ger de konkreta handlingarna mening.

Konkret + Abstrakt = Mening

Ex. Konkret: En man i en läderjacka skriver intensivt på sin bärbara dator. Hans take-away kopp verkar orörd.

Konkret plus Abstrakt: En man i en läderjacka skriver intensivt på sin bärbara dator. Hans take-away kopp verkar orörd. Hans sista hopp ligger i att brevet ska rädda hans äktenskap.

Övning 4: En titel på åtta ord. Övningen går ut på att skapa en rubrik som innehåller bakgrunden, känslor eller intrig. Baserad på Hemmingways ”For Sale: Baby Shoes. Never Worn.”

Övningen syftar till att skapa nyfikenhet och förväntan. Den är svårare än du tror och ofta misslyckas man med att skapa nyfikenheten.

Ex. Titel: Smekmånad. Avbryt eller åka?

Nyfikenhet: Avbröt hon eller han bröllopet? Vad var orsaken bakom det?

Övning 5: Hitta den gömda ädelstenen. Övningen tränar din förmåga att observera och din fantasi. Ta en promenad kring kontoret, utomhus eller på ett café. Välj det första som du ser.

1. Fråga dig vad som är intressant med saken/personen som du valt. Skriv ner det i din anteckningsbok.

2. Vad skulle ha gjort objektet mer intressant?

3. Vad är historien bakom det?

View story at Medium.com

Alla dessa fantastiska kartor

Spännande artikel om kartor i böcker. Och vad de tillför.

Hur många gånger har jag inte suttit och dragit med fingret längst vägar och bergsryggar. Eller längst stigar där någon kommer vandra? Där fantasin redan skriver historien som du inte ännu läst. Den känslan är fantastisk. Och därför ska aldrig en karta  i en bok underskattas.

https://www.atlasobscura.com/articles/writers-maps?fbclid=IwAR2fAh37th3rP1OvQPeSL1x8t8IqUVWdq2eclsu6FBhykNHKxsRZweYffJk

Boken som refereras till hittar du här:
https://amzn.to/2RIJXGf

Mellanakt: En uppenbarelse

Jag förstår att sannolikheten för att jag kommer ge mig ut på expedition har ökat rejält.

Othel-Winburne stövlar fram och ställer sig så nära att jag känner doften av Stjärnskrud i hans andedräkt. De senaste dagarna har han gått hårt åt lagret.

– Dew four hemte him skökan.

Rören behöver vi. Utan dem ingen bryggning. Vad ska han med Maude Goldie till? Om hon nu stal rören och stack till skogs, vilken glädje ska han ha av henne? Det är inte mitt problem heller. Skökan och rören ska hem.

– Jag jagar ner’na. Rören ska hem ’em också.

Other-Winburne spottar och håller fram en yxa. Den brukar sitta i kubben. När Othel inte nackar höns. 

– Ta den. Om ho’ stretar emot. Eller om ödlena bråker med dej.

Jag lägger yxan på axeln och nickar. Sedan lämnar jag gården.

Jag hittar resterna av Maude Goldie några dagar senare. Jag hittar väl i skogen. Och det finns ingen bättre spårare på gårdarna runt Ekosänkan. Så hon hade egentligen inte chans att undkomma mig. Men synd att hon slutat på det viset. 

Något har ätit bort det mesta av hennes kött. Med tanke på hennes ansiktsuttryck så levde hon när det hände. Det är för tråkigt. 

Den som har gjort det har dragit runt hennes kropp i gläntan. Slutligen har den tryckts ned under en rotvälta. Men jag hittar den.

Men rören är inte här. 

 

Det finns en del spår som leder ut från gläntan. Bort mot stupet. Därifrån ser man ända ner till Ekosänkan. Byn är tom sedan sörlänningarna kom förbi och slog ihjäl varenda levande varelse. Eller nästan alla. Den där Trill hade kommit undan. Men hon var väl söderifrån hon också? Inte konstigt att de lät henne löpa. Hon har visst begett sig till Åsksmälle. 

Blodspåren försvinner ner i ravinen. Jag klättrar ner. Spåret är någon dag gammalt.

När mörkret kommer tvingas jag stanna. Inte långt kvar till byn. Det verkar som mördaren rör sig ditåt. Jag drar rocken över mig. Granen är tjock och döljer mig helt.

***

Jag vaknar tidigt på morgonen. Marken rister. Ett dånande hörs. 

Med yxan i handen springer jag mot byn. Jag stannar i skogsbrynet. Genom morgondimman ser jag en mardrömslik scen.

Kvarnen har försvunnit ner i marken. Jorden tycks röra på sig. Ett hål har öppnat sig där byggnaden tidigare stod. Vattnet från ån forsar ner i hålet. Husen på andra sidan vrider sig, medan marken gungar och skälver. Så ser jag den.

Ur hålet i marken ringlar sig en enorm kropp. Det är en orms kropp. Den är så lång som de högsta tallarna på åsen. Och lika tjock på stenbumlingen på Östlöpan. Istället för ett huvud sticker det ut massor av människoansikten. De tycks skrika. Men ingenting hörs.

Innan den hunnit över kanten, så vänder jag och springer. Jag hinner inte många steg förrän något fäller mig till marken.

 

Varelsen som kryper upp över mig är täckt av päls. Svarta ögon stirrar intensivt på mig. När den hugger sina tänder i mitt ben skriker jag. Jag famlar efter yxan på marken. Varelsens smala huvud är täckt av torkat blod. Nosen guppar. 

När min hand känner yxans handtag, hugger varelsen tag i min mage. Smärtan strålar upp genom min kropp. Sedan blir allt mörkt.

Kapitel fyra – Vålnaden

cades-cove-cantilever-barn-3611832__340

Skriet skär genom huvudet. Jag trycker händerna hårdare mot öronen. 

En glödgad kniv drar och sliter i hjärnan.

Qui är vit i ansiktet. Han böjer sig fram och försöker dra mig upp.

– Kom.

Men jag fortsätter hålla för öronen.

– Kom nu.

Han ryter. För ett ögonblick möter jag hans blick. Jag är uppe på fötterna och snubblar efter honom.

Jag kommer ut på gårdsplanen. Qui viftar med sitt svärd mot den isblå skepnaden som hänger över bron.

– Vålnaden! Där.

Varje muskel i min kropp försöker fly. Qui sliter tag i mig, med sin fria hand.

– Niva. Nu kommer du.

Jag ser att Astria har tagit skydd bakom staketet. Hon håller bågens sträng spänd. Att hon vågat sig så nära fasan. Jag ser på Qui och nickar.

Snout ligger på marken med händerna över huvudet. Han gnyr och kvider.

Jag springer förbi dvärgen och ut på vägen.

Skepnaden är tunn. Med dess skrik är som en orkan. Det känns som jag springer i vatten när jag rör mig mot henne. För det är en kvinnogestalt. Långt hår står ut från dess huvud. Ansiktet är förvridet. Hennes mun är vidöppen för att släppa ut det plågade vrålet.

När jag når henne så svävar hon sakta ner mot kvarnen. Hennes skrik mattas av. För ett ögonblick ser hennes tomma ögon rakt igenom mig. Hon lyfter en hand och pekar snett neråt. Mot marken under kvarnen. Sedan tonar hon bort. Upplöst i natten.

Jag har mött vålnaden i Ekosänkan.

***

Jag sitter vid Trills och Chase bord. Chase har hämtat byns äldste, Fader Obrey. 

Qui är fortfarande blek. Kåpan täcker Astrias ansikte, där hon står lutad mot väggen. Eland och Fafnrd har blivit utkommenderade i trädgården. 

– Så. Nu har ni mött spöket, sa Trill.

– Spöke är kanske lite mycket sagt, sa fader Obrey. Den Ende skulle inte tillåta spöken.

En spasm far genom hans kropp.

– Det är Pansy. Det måste ni väl se?

Trill får röda fläckar på halsen. Hon stirrar på sin make. Chase rycker på axlarna och vänder sig mot fader Obrey.

– Pansy har varit försvunnen länge, sa fader Obrey.

– Vem är Pansy?, frågar Snout. Han sitter omsluten av en filt, med händerna kring en kopp. Det doftar av bergsmynta i hela köket.

– Pansy Cone var mjölnarens hustru. Det är verkligen en tragisk historia, sa fader Obrey.

– Hon och Wade var det vackraste paret i dalen, sa Trill.

– Pansy flyttade in med Wade förrförra våren. Strax efter fader Obrey hade vigt dem. Redan till sommaren kunde man se att familjen skulle bli större.

Hon tystnar och ser på sina händer.

– Efter skörden så försvann Wade. Det ryktades om ett odjur från bergen. Någon trodde han hade övergivit Pansy för att leta guld längre upp i bergen.

Wade spärrar upp ögonen och visar med fingrarna åt Snouts håll. Något som skulle kunna vara en varg. Eller en ko. Dvärgens ögon blir stora som silversekiner.

– Pansy vaggade fram och tillbaka över bron. Hennes mage växte. Men hon såg allt olyckligare ut.

– Ja, det var sorgligt att se. Hon var…,sa fader Obrey.

– Vad hände? Astria avbryter Obrey. 

– När frosten kom slutade hon att komma ut ur kvarnen. Ingen har sett henne sedan dess.

Det är tyst runt bordet.

– I våras började skriken höras på natten. Sedan såg jag gestalten som svävade över bron.

Fader Obrey ser urskuldande ut.

– Jag är säker på att det finns en förklaring. Kanske mjölet från kvarnen…, sa Obrey.

– Vi går till kvarnen. Om det är något där som driver spöket, så tar vi reda på det.

Qui är bestämd. Snout nickar. Beslutet är taget.

***

Jag kliver in genom den uppbrutna dörren. Jag höjer lyktan. I brist på underhåll har konstruktionen inne i kvarnen börjat ge vika.

Jag kliver runt bland trasiga möbler. Dammet lyfter och flyger runt. Qui petar på ett bord som saknar två ben. 

– Det måste finnas en väg ner, sa Qui.

Jag sätter lyktan på golvet och lyfter undan bråte. Qui trycker till med sitt svärd på resterna av en övre våning. Med ett brak rasar det ned. Ett högt väsande och rasslande fyller kvarnen. Glänsande ormar rasar över oss. Jag hinner inte få upp händerna till skydd. En av ormarna hugger sig fast i min arm. Jag sliter och drar i den. Slutligen lossnar den. Snout kommer till undsättning och delar ormen. Qui blir biten i foten av en annan orm. Han hugger efter dem med svärdet.

Kaos råder bland skräpet. Hugg och väsande utfall om vartannat. Striden är kort. Ormarnas huvudlösa kroppar slingrar snart på golvet.

Jag känner mig tung i kroppen. Det snurrar i huvudet och jag sätter mig. Astria är vid min sida. Hon har en dolk i handen. Nu dödar hon mig, tänker jag. Hon skär ett snitt i min arm. Sedan suger hon i såret och spottar på golvet. Eland är vid hennes sida och binder ett förband runt min arm.

Jag sitter lutad mot väggen och ser hur de andra rotar runt. De får upp en bakre dörr. 

– Det finns en trappa ner.

Snout låter upprymd.

Qui ser mot mig.

– Du tar dig tillbaka till Trill och Chase. Du behöver vila.

Jag försöker protestera. Men det blir bara en vag nickning.

***

När jag kommer till Chase och Trills stuga, möter jag dem och fader Obrey på gårdsplanen.

Fader Obreys pupiller drar ihop sig när jag närmar mig. Sedan blir pupillerna större igen. Fyller hela ögonen, med sitt gula sken.

Jag tar ett steg tillbaka. Trevar efter kniven i byltet.

– Nej.

Hans röst är kall. Inte alls så varm och mjuk som den var kvällen innan.

Handen stelar kring handtaget.

– Släpp den. Du följer med oss.

Jag dräpte min far med den kniven. Jag har stuckit den i monster. Den måste tjäna mig nu.

Men jag förmår inte hålla kvar greppet. Jag håller upp händerna, så att Fader Obrey ser dem.

Chase håller om sin hustrus arm. Hon ser mellan mig och honom.

– Vad är det, Chase?

Mannen svarar henne inte.

Fader Obrey börjar gå uppför backen, längst bygatan. Chase går genast efter, och drar med sig Trill. Jag följer efter. Som bunden i ett rep.

Byn ligger öde. Det kommer inte ens ljus från dörrar och fönster.

– Chase? Vad händer?

Trills röst är svagare nu. Chase tycks inte bry sig om henne.

När vi kommit upp på krönet, ser jag templet framför oss. Fader Obrey är på väg mot det. Och vi följer lydigt efter. Jag ryser.

Så hörs en röst.

– Niva. Var är du på väg?

Det är Astria. Alvhäxan. Hur mycket jag än avskyr henne, så kan jag inte glädjas över att se henne nu.

Fader Obrey vänder sig hastigt om, ser Astria komma springande mot oss. Ett väsande ljud lämnar hans läppar. En slingrande tunga rör sig över hans läppar. 

Med ett par steg är han framme vid tempeldörren och sliter upp den.

– Chase. Döda henne!

Chase reagerar omedelbart. Han knuffar undan Trill och går med stadiga steg mot Astria. Hans ansikte tycks spricka upp. Som ett skinn som flagnar av. Ett ormhuvud sticker upp där hans ansikte nyss var. En lång tunga ringlar ur dess mun. 

Varelsen drar en skära ur bältet. Men den hinner inte många steg innan Astrias första pil sätter sig i dess bröst. Den ser ner på pilen. Ormvarelsen höjer skäran. Ytterligare en pil fäller varelsen till marken. 

Fafnrd springer om Astria och drar upp dörren till templet. Bladet i hans hand blänker, när månens sken reflekteras i stålet. Sakta känner jag hur jag åter kan styra min kropp. Jag staplar efter Fafnrd in i templet och ser en dörr i andra änden av rummet slå igen. Krigaren rusar mot dörren och trycker upp den med axeln.

Höga väsande och skrik hörs där inifrån. Snart återvänder Fafnrd. Svart blod täcker svärdet.

– Vi är klara här. Ormen gör ingen mer skada.

Samtidigt skakar marken till. Som en bävning. Som om jorden tar ett djupt andetag.

– De är nog klara där nere också.

Fafnrd ansikte skiner upp. 

***

Trill sover i en av sängarna. Astria har berett en dekokt, som ska få henne att sova lugnt. Vi andra har samlats runt bordet. Det var här det började. Jag känner ett stort lugn. Vi har utrotat ormkulten som hade tagit över byn. Pansy har fått hämnd på sin make, som dödade henne. Hon kommer vila i frid.

Imorgon ska vi fortsätta uppför branterna och se vilka fler äventyr Shudder kan erbjuda. Och vi ska lämna den här förbannade platsen.

Kapitel 3 – Styggelse i mörkret

crabtree-falls-1674377__340

Dalarna blir allt djupare ju längre upp i Shudders vi kommer. Vi följer åar och forsar motströms, hela tiden uppför branter och åsar. 

Efter någon dag ser vi en ruin på en ås. Sly och låga träd växer överallt.

– Det har varit ett tempel, sa Astria.

Qui rycker på axlarna.

– Inget guld här. Vi fortsätter.

 

Det pratas allt mindre ju längre vi kommer. Astria är försvunnen långa stunder. Sedan är hon vid Qui sida. Viskande. 

Eland är alltid nära mig. Det känns som om han iakttar mig, under den djupa huvan.

Alla blir lättade när vi når en väg. Den går längst en bergskam. Snart ser vi rök. Den stiger sakta i den kyliga luften. 

 

Det råder febril aktivitet i byn. Rader med staplade trädstammar omger byn. Vid vattenfallet ligger ett sågverk. Forsen brusar. 

– Väl mött. Vi söker byns äldste, sa Astria till en av männen som mäter upp timmerstockar.

Han ser på oss. Väger oss.

– Ni ska prata med fader Dorian. Han finns i templet. 

Med en gest visade han mot byns östra sida.

Templet ser ut som de andra timmerstugorna. En stor ring ovanför dörren tycks vara det enda tecknet. Sån skillnad mot lågländerna. Gudinnans tempel var så vackert utsmyckat. Med blommor och rökelser. Med speglar och blanka fat. Här är allt grovt.

 

Fader Dorian är ett med sitt tempel. Han är smal och senig som vidjorna som håller gräset på taket, med händer lika raspig som barken på stockarna.

– Jaha. Vad kan jag hjälpa er med?

Qui stegar fram.

– Vi har hört att ni har problem i de här trakterna. Monster. Och sådant.

Fader Dorian höjer ett buskigt ögonbryn.

– Vem säger det?

– Men är det sant?

Qui är otålig.

– Nej. Vi har inga problem här.

Qui morrar. Astria lägger en hand på hans axel och kliver fram.

– Vilken fantastisk plats! Vad kallas byn?

– Det här är Hark, sa fader Dorian.

– Och här är allt lugnt och fridfullt?

Fader Dorian nickar.

– Inget vi kan hjälpa er med? Det kostar er inget.

Fader Dorian skiner upp.

– Det är faktiskt en sak… Styggelsen i Därstädesbergen.

 

***

Fräsandet är högt. En väsande varning.

Dvärgen är inte överraskad. Han svänger den stora yxan fram och tillbaka, medan han trycker skölden mot axeln. Jag ser gula ögon glänsa i ljuset från facklan. Något stirrar på dvärgen, något som är alldeles intill honom. Något stort.

Jag höjer kniven. Ett stort kattdjur far ut ur grottgångens mörker. Den landar hårt på dvärgens sköld. Han tar ett steg bakåt och håller balansen. Kattdjuret fräser och slår med tassen. Klor som spjutspetsar river över dvärgens sköld.

Snout hugger snett med yxan, och den gräver sig djupt in i djurets sida. Blod strömmar över dess päls medan den slår efter dvärgen igen.

Astria är bredvid mig. Hon höjer sin korta båge. Pilen borrar sig djupt in i katten. Dvärgen följer upp med ett slag. Djuret far omkull på grottgångens golv och blir liggande.

– Den är inte ensam här inne.

Dvärgen fortsätter tyst in i gången. Bakom dem hör jag de andras röster.

– Vad händer? 

– Något anföll oss.

Astria vänder sig hastigt om och signalerar åt de andra att knipa käft. Sedan följer hon efter dvärgen in i mörkret.

Gången blir allt smalare. Dvärgen smyger framåt. Stannar till en kort stund för att se på stöttorna, eller på svampar på väggarna.

 

***

 

Snout luktar och sniffar. Det låter som dova snarkningar. Han stirrar in i smala gruvgångar, muttrar och fortsätter längst huvudgången. Den som vi följt sedan vi kom in i systemet. Hur kan han veta var vi ska? Jag stirrar in i de mörka gångarna. Något hörs därinne. Snout verkar inte höra det, utan fortsätter framåt. Framåt.

Han stannar och jag går rakt in i honom. Bakom mig hörs Quis svordomar. Men han hinner stanna.

– Lyktan, begär Snout.

Qui skickar den framåt. Snout håller upp den och då ser jag.

Det glimmar av guld på väggen framför oss. Någon har huggit djupa fåror i stenen, och där blänker guldet. Jag har aldrig sett något liknande.

– Prospektörer, muttrar Snout. Men var är dom? 

Det droppar vatten längst väggarna. Det är isande kallt. Jag ser mellan Qui och Snout. Deras ansikten är stela, käkarna sammanbitna. Snout pekar längst den bearbetade väggen.

– Det finns en gång där. Men bara jag kommer igenom. 

Qui muttrar.

– Men det finns en annan väg. Följ mig.

Snout leder oss in i en annan passage men stannar snart igen. När han höjer lyktan ser jag två dvärgar som står i gången framför oss. De vänder sig långsamt mot oss.

– Gwam-mehm D-momol, grymtar Snout. Sedan med högre röst.

– Ärade bröder. Vi är ärade att få beträda ert schakt.

Han bugar djupt. De båda dvärgarna står helt stilla med hackor i sina händer. Sedan börjar de hasa mot oss. När lyktans sken faller över dem ser jag att deras ansikten är askgrå.

– Vem av er är gruvfogden, ärade bröder? Vi gör inte anspråk på några av era prospekteringar. Vi önskar passera i fred.

Snout har fortfarande huvudet böjt framåt. De båda dvärgarna höjer sina hackor. Jag flämtar till. Sedan stöts jag åt sidan av Qui som med draget svärd störtar fram mot dvärgarna. Snout drar sin yxa i en enda svepande rörelse, utan att ens ha sett upp. Han placerar den med en smäll i den ena dvärgens skalle. Qui undviker den andre dvärgens utfall, och hugger sedan ner honom.

Snout ser ner på kropparna och viskar.

– Nu förgör vi demonen. 

 

*** 

 

Det är en stor grottsal. En bord står mitt i salen. En lykta sprider ljus. Ända bort till sängen och kistan längst ena väggen. Innan jag hunnit in i rummet, kommer en man rusande mot oss från skuggorna. Han skriker.

– Dårar! Nu ska ni dö!

Snout får upp skölden och lyckas parera mannens första slag. Han bär en lång kåpa. Bland allt tyg blänker det av stål. Snout får upp skölden igen och parerar styggelsens dolk. Qui knuffar mig åt sidan och rusar in i salen med draget svärd.

Mannen viskar och väser medan han sakta tvingas bakåt i grottsalen. Vi är för många för honom. Inte ens hans magi hinner bita. Slutligen faller han ner på knä. Fyra pilar sticker ut ur hans bröst. Hans kåpa är skuren i bitar av svärd och yxor. Han faller framåt med ett dovt stön.

 

*** 

 

Fader Dorian ser på liket som vi bär med oss. Han nickar.

– Ni har förgjort styggelsen. Den Ende är er evigt tacksam.

Han öppnar dörren in i templet.

– Om ni hjälper mig in med kroppen, så ska jag rena den. Innan vi bränner honom.

Jag känner mig lättad. Redan morgonen därpå beger vi oss djupare in i Shudder. Mot Åsksmälle. Mot nya äventyr.