Med takten i dina ord

Vackert skrivet. Och väldigt sant.

”Style is a very simple matter; it is all rhythm. Once you get that, you can’t use the wrong words. But on the other hand here I am sitting after half the morning, crammed with ideas, and visions, and so on, and can’t dislodge them, for the lack of the right rhythm. Now this is very profound, what rhythm is, and goes far deeper than words. A sight, an emotion, creates this wave in the mind, long before it makes words to fit it.”

Virginia Woolf in a letter to a writer friend

Kapitel fem – Morbid Obesitas

Morbid Obesitas - hålet
Under familjen Cerwins gård hade marken rasat in. Där nere rörde sig familjens experiment. Och en fasa vi aldrig kommer glömma.

Kroppen är så enormt fet. Valkar sväller ut kring lår och armar. Nacken är mjuk och plufsig. Den nakna huden lyser rosa i skenet från lyktorna i festdeltagarnas händer.

– Lever den?

Det är flickan bredvid mig som viskar ut orden.

Qui böjer sig ner bredvid kroppen. Han ser på de skräckslagna människorna i ringen innan han börjar försöka välta över kroppen. Men inte ens han förmår det. Snout är snart vid hans sida. Som den duktiga dvärg han är. Tillsammans lyckas de.

Det går en våg genom fläsket, när kroppen dundrar över på rygg.

– Där! Vad har den i handen?

En stycke tyg sticker fram.

– Det är Betty Cerwins hätta.

Flickans röst är låg, men vi hör den alla. Flera av människorna i ringen vänder blicken mot berget bakom allmänningen.

– Det har hänt dem något.

Braar Micken är inte någon dådkraftig karl. Han tvekar länge innan han visar oss uppför berget. Ett par ynglingar från samfälligheten följer med. Med förhoppningar om att rädda Betty Cerwin och vinna hennes gunst. 

Idioter.

När vi nått halvvägs uppför branten lösgör sig Astria ur mörkret. Hon visar att vi ska vara tysta och pekar inåt skogen.

– Vargar. De äter på en kropp.

Med bågen spänd leder hon oss framåt. Innan jag ens hunnit se djuren, kommer de störtande mot oss. Det skriks och morras i mörkret. Qui stridsrop ekar mellan tallarna. Yxor och svärd blänker i månens sken. Varmt blod stänker över mitt ansikte. Jag viftar med staven och hoppas träffa någon av bestarna. 

När Braar Micken öppnar lyktans fönster ligger tre vargar döda. I den bloddränkta gläntan ligger också kroppen av en av ynglingarna från samfälligheten. Ett djupt bett har nästan slitit huvudet av honom.

Längre bort hittar vi kroppen. Det är en lika fet person som den vi såg nedanför berget. Eller snarare resterna efter den.

Vi möter tre ungdomar längre in i skogen. 

– Vad gör ni här?

De bär slitna kläder och har påkar i händerna. 

– Det är bäst ni släpper fram oss, manar Qui.

Men ungarna verkar oberörda. Inte ens när det blänker från dragna svärd, flyttar de sig.

Astria tar ett steg fram.

– Vi vill er inget illa. Vi behöver bara se vad som händer på gården.

Ungdomarna ser på varandra. Sedan höjer de påkarna.

– Det här är privat mark. Ni har inget här att göra.

– Vi måste få veta att familjen Cerwin mår bra.

– Vi är familjen Cerwin. Och som ni ser – vi mår bra.

– Det kom just ner en väldigt fet person i dalen. Han verkade komma härifrån.

Ungdomarna trycker sig närmare varandra. De höjer påkarna något, låter dem svepa fram och tillbaka.

– Det vet vi inget om.

– Vi måste få prata med Jebb Cerwin.

Ungdomarna väser ord mellan sig, sedan nickar ledaren.

– Vänta här.

Han försvinner upp längst stigen. En stund senare återvänder han med fyra andra ungdomar och ett äldre par. De svänger hotfullt med påkar.

– Nu är det dags att ni beger er härifrån.

Qui höjer svärdet. Det kommer ta honom någon minut att krossa dem. Men innan någon hinner ta steget fram så säger Astria.

– Vi förstår. Vi beklagar att vi gjort intrång på er mark. 

Hon bugar och backar. Vad gör hon? Qui ser på henne och sänker sedan svärdet. Han backar sedan. Vi andra kan bara följa efter.

Jag tvingar mig att bita ihop. Så nära är jag att skrika rakt ut. Flera nakna, feta varelser är på väg ut genom den rasade väggen. Några ungdomar med påkar driver varelserna tillbaka. 

Astria har lett oss runt gården i mörkret. Fram till den nedrasade gången.

Det tar inte lång tid för Qui och Snout att övermanna ungdomarna. Eland binder dem vid ett träd och sedan beger vi oss in i den underjordiska gången.

När jag ser tillbaka på händelserna vid och under Cerwins gård önskar jag att jag stannat utanför. Det fruktansvärda som mötte oss därnere har bitit sig fast i mitt minne. Alla varelserna, som helt utan vilja drev runt i de stora grottgångarna. Påverkade endast av ljuset från våra lyktor. Och när vi förstod att de var boskap. Långt inne i gångarna fanns slaktrum. Och rum där folk ur Cerwinsläktet fyllde lådor med korv. Men vansinnet tog inte slut där. Längst in fann vi släktens överhuvud. I stånd att offra sin dotter till en ohygglig varelse som nästan fyllde ett helt grottrum. Men Qui delade mannen på mitten innan han hann kasta förbannelser över oss.

Jag tänker på far. Hur han sakta börjat förvandlas. Och hur han, liksom fadern Cerwin varit beredd att offra sin dotter till mörkret.

Jag håller vakt över de märkliga Cerwinarna som vi fångat in. De gnyr och morrar mot mig, men ryggar tillbaka när jag höjer staven.

När folket från dalen får höra Braar Michens berättelse ser de osäkra ut. De tycks inte förstå vad det handlar om. Men jag tror mig förstå. Vi har mött ytterligare en av mörkrets profeter. Och att det här bara är början.

Del 0 – Äventyrets gnista tänds

arches-national-park-dark-dusk-33688

Photo: Pexels.com

I en by på låglandet, utan namn och utan politisk eller ekonomisk relevans, lever enkelt folk enkla liv. Det finns dock en legend i trakten som lovar möjligheten till ett annat liv för den modige och dristige. De gamle vet att berätta att en gång per mansålder står stjärnorna så att en portal öppnas i den uråldriga stenformation som står på en kulle ovanför byn. Ingen av de gamle vågade ta steget in i det okända förra gången det begav sig, men denna frostnupna kväll samlas en grupp nyfikna bybor — huvudsakligen ungdomar från den talrika släkten May — vid stenformationen för att se om legenden bär några spår av sanning, eller om de gamle bara tittat för djupt i mullbärsvinet som vanligt.

När den tomma stjärnan står som högst över stenformationen kastar den sitt bleka sken in mellan några stenar som tillsammans tycks bilda en portal och en skimrande stenlagd korridor framträder där nyss bara var gräs och skuggor. Den är inte synlig från andra hållet, men är verklig nog när den beträds från rätt håll. Korridoren leder fram till en massiv järnbeslagen träport. På dess yta ses en till synes slumpmässig formation av ädla stenar vara innefattade. Porten har inga handtag eller nyckelhål och låter sig inte rubbas. Efter en stunds funderande inser dock någon att mönstret på dörren inte alls är slumpmässigt, utan liknar en stjärnkonstellation som just nu är synlig på himlavalvet. När denna konstellation efter några timmars väntan står så att den exakt avspeglar mönstret på porten, låter denna sig öppnas helt utan ansträngning.

Byborna väller in i ett förrum av sten, där fyra statyer av järn väntar på dem med höjda spjut i händerna. Utan förvarning kastar statyerna sina spjut mot den oorganiserade hopen, och manfallet tar sin början. När alla spjut kastats förblir statyerna stående orörliga, och faran verkar vara över för stunden. De överlevande förser sig med såväl spjut som statyernas rustningar och öppnar oförväget nästa dörr.

Där innanför väntar en stensal med marmorgolv, i vars centrum står en enorm granitstaty föreställande en barbar med utsträckt arm som pekar mot inkräktarna. Försiktigt tassande rör sig de dristigaste inåt salen för att närmare utforska de dörrar som finns där, en i varje vägg. Andäktig tystnad råder tills en dörr öppnas av en otålig äventyrare in spe. I samma stund vrider sig statyn åt detta håll, och avfyrar en blixt mot den oförsiktige. Kaos utbryter och förlusterna tickar på. Efter en stund tycks statyn dock ha fått slut på ammunition och ett spänt lugn lägrar sig åter. Bakom sidodörrarna döljer sig på ena sidan någon slags tronrum, där en uppretad demonisk orm hävdar revir. De förskrämda byborna lyckas dock skicka den tillbaka till lämpligt helvete, och blir belönade med demonormens horn som blir kvar i denna dimension. I rummet finns även lertavlor som berättar om varelser som i forntiden kom från stjärnorna och fostrade en barbarstam till att lägga under sig andra stammar och bilda ett rike. Möjligen kan man där även utläsa att stjärnvarelserna skall komma tillbaka — när stjärnorna står rätt. Slutligen visar sig dörrens insida vara en stjärnkarta, som oroande nog sakta rör sig över ett okänt himlavalv.

Den andra sidodörren leder till vad som uppenbarligen är en gravkammare där sju skelett vilar under varsin begravningsmask. Skeletten är mänskliga, men kortare och grovare än byborna hade väntat sig. När deras vila störs, börjar skeletten att skaka och rassla, men då de enskilda benen inte hänger ihop på något sätt, så kan de inte röra sig och byborna lämnar dem därför åt sitt öde.

Nästa rum är en magnifik sal vars golv i huvudsak upptas av en vattenfylld bassäng. Ett blåskimrande ljus stiger upp ur bassängen och kastar dunkla skuggor över salen. I det svaga skenet ser byborna rader med pelare på var sida av bassängen. I bassängen ses ett ändlöst svart djup, bestrött av otaliga stjärnor. De kan med nöd och näppe även urskilja en grupp märkliga halvgenomskinliga humanoida statyer, som glittrar likt kristall i det flämtande ljuset. Kristallstatyerna rör sig med långsamma men målmedvetna rörelser mot bybornas facklor, för att i deras närhet stanna upp och stirra in i lågorna, utan att vidare bry sig om de levande.

I salens borte högra hörn finns en dörr som leder till en spiraltrappa. Denna leder ned en våning och mynnar ut i ett avlångt rum. Detta upptas av två stora bord där små lerfigurer står uppställda som inför batalj. På väggarna finns ett antal hyllor med flera likadana lerfigurer samt terräng till borden. Bland alla lerfigurer hittar de bybor som gått ned för trappan fyra stycken figurer av silver.

En dörr i bortre vänstra hörnet leder till ytterligare en enorm sal, vars golv till större delen är nedsänkt. I denna grop står en armé av människostora lersoldater uppradade. På en upphöjd tron i salens andra ände sitter en lerfigur av den hövding som byborna tidigare sett statyer av, och nedanför tronen står sju stycken lerfigurer av härförare i rustning. Salen lyses upp av ett kusligt sken som kommer från en kula av kristall, innefattad högst upp på tronen.

En gastkramande tystnad och stillhet störs plötsligt av att lerhövdingen med ryckiga rörelser höjer sin ena arm och pekar rakt mot inkräktarna. De sju härförarna drar unisont sina vapen, vilket får hela lerarmén att med ryckiga steg börja röra sig framåt.

Byborna drar sig tillbaka upp för trappan och använder denna som tratt för att begränsa lersoldaternas framfart. Under stridens kaos står flera bybor i det knähöga vattnet i bassängen och pillar loss ”stjärnorna”, vilka egentligen är ädla stenar. Någon kommer även på att hinka vatten från bassängen och hälla detta nedför trappan, vilket effektivt löser upp de lersoldater som blir översköljda.

Förlusterna blir stora när byborna håller stånd ovanför trappan, men plötsligt brister botten i bassängen, och allt vatten forsar ned i kammaren under, vilket på kort tid utplånar hela lerarmén, inklusive härförare och hövding.

Försiktigt vågar sig de överlevande byborna ned i den undre kammaren igen och när de utforskar den hittar de en lönndörr bakom tronen som leder in till hövdingens gravkammare. På ett stenbord i dess mitt, omgärdat av en cirkel omgärdad av ett pentagram — inlagt med kristall i golvet — ligger hövdingens mumifierade kropp. I sin ena hand håller denne en kort kopparstav, utsmyckad med en demons halva ansikte. Vid kroppens huvudände hittar byborna en nedsänkning och inser att kristallklotet från tronen passar där. Den som placerar klotet på sin plats uppfylls av en vision av stjärnbeströdd rymd i vilken en spöklik gestalt svävar. Det ser ut att vara hövdingen, till synes livlös. Plötsligt framträder ett ansikte — till hälften man, till hälften get — och berättar att hövdingen fastnade i etern under en astralfärd för årtusenden sedan. Hövdingens fysiska kropp hann sedan avlida innan astralkroppen hittade tillbaka, varvid även den senare förgicks. Getansiktet behöver en allierad på planeten och är intresserad av någon som kan ta hövdingens plats. Isåfall skall denne tända en levande eld med ved från ett dryadträd i det kopparfyrfat som finns i gravkammaren. I lågorna kommer då den plats där den andra halvan av härskarstaven finns att avslöjas. Med härskarstaven återbördad till getansiktet kan det bli fråga om vidare bekantskap …

Rejält omskakade i såväl kropp som själ återvänder de överlevande till byn. Många har stupat, men de överlevande är inte bara rikare än de någonsin kunnat föreställa sig, utan deras världsbild är förändrad i grunden. Byn och vardagen är inte längre tillräckligt. Äventyret kallar …

© Cato Vandrare, 2018

 

Övningar för din kreativa muskel

Fem bra träningstips för den kreativa muskeln. Tanken är att man gör någon av övningen dagligen.

I sammanfattning:

Övning 1: Begränsningens magi. Använd begränsningar för att gräva djupare och hitta kreativa svar på frågor. Tränar både på att fokusera och sk. mind-wandering.

Ex. Aktivitet: Berätta en historia om livet i din stad.

Begränsning: Historien måste innehålla en romans mellan en femtioårig kvinna och en tjugotvåårig man.

Övning 2: Hitta fördelen med fördelen. Att se det som inte är direkt uppenbart. Träning i att dra slutsatser och att fokusera på ett konkret problem.

Ex. Vad är fördelarna med solkraft? Det skär ner på användningen av fossila bränslen.

Vad är fördelen med att skära ner på användningen av fossila bränslen? Vi reducerar utsläpp av karbondioxid i atmosfären.

Vad är fördelen med att reducera karbonoxidutsläpp i atmosfären? Det bromsar effekterna av klimatförändringen.

Och så vidare.

Övning 3: Hitta mening i det ordinära. Övningen tränar dig i att hitta mening i enkla och vardagliga handlingar och observationer. Studera noga saker som vi vanligen ignorerar i ordinära situationer. Skriv ner de handling som människorna du studerar utför. Skriv även ner beskrivningar av dem. Välj två av dessa beskrivningar och handlingar och sätt samman dem i en mening. Sedan tillför du ett abstrakt påstående. Det abstrakta påståendet ger de konkreta handlingarna mening.

Konkret + Abstrakt = Mening

Ex. Konkret: En man i en läderjacka skriver intensivt på sin bärbara dator. Hans take-away kopp verkar orörd.

Konkret plus Abstrakt: En man i en läderjacka skriver intensivt på sin bärbara dator. Hans take-away kopp verkar orörd. Hans sista hopp ligger i att brevet ska rädda hans äktenskap.

Övning 4: En titel på åtta ord. Övningen går ut på att skapa en rubrik som innehåller bakgrunden, känslor eller intrig. Baserad på Hemmingways ”For Sale: Baby Shoes. Never Worn.”

Övningen syftar till att skapa nyfikenhet och förväntan. Den är svårare än du tror och ofta misslyckas man med att skapa nyfikenheten.

Ex. Titel: Smekmånad. Avbryt eller åka?

Nyfikenhet: Avbröt hon eller han bröllopet? Vad var orsaken bakom det?

Övning 5: Hitta den gömda ädelstenen. Övningen tränar din förmåga att observera och din fantasi. Ta en promenad kring kontoret, utomhus eller på ett café. Välj det första som du ser.

1. Fråga dig vad som är intressant med saken/personen som du valt. Skriv ner det i din anteckningsbok.

2. Vad skulle ha gjort objektet mer intressant?

3. Vad är historien bakom det?

View story at Medium.com

Alla dessa fantastiska kartor

Spännande artikel om kartor i böcker. Och vad de tillför.

Hur många gånger har jag inte suttit och dragit med fingret längst vägar och bergsryggar. Eller längst stigar där någon kommer vandra? Där fantasin redan skriver historien som du inte ännu läst. Den känslan är fantastisk. Och därför ska aldrig en karta  i en bok underskattas.

https://www.atlasobscura.com/articles/writers-maps?fbclid=IwAR2fAh37th3rP1OvQPeSL1x8t8IqUVWdq2eclsu6FBhykNHKxsRZweYffJk

Boken som refereras till hittar du här:
https://amzn.to/2RIJXGf

Mellanakt: En uppenbarelse

Jag förstår att sannolikheten för att jag kommer ge mig ut på expedition har ökat rejält.

Othel-Winburne stövlar fram och ställer sig så nära att jag känner doften av Stjärnskrud i hans andedräkt. De senaste dagarna har han gått hårt åt lagret.

– Dew four hemte him skökan.

Rören behöver vi. Utan dem ingen bryggning. Vad ska han med Maude Goldie till? Om hon nu stal rören och stack till skogs, vilken glädje ska han ha av henne? Det är inte mitt problem heller. Skökan och rören ska hem.

– Jag jagar ner’na. Rören ska hem ’em också.

Other-Winburne spottar och håller fram en yxa. Den brukar sitta i kubben. När Othel inte nackar höns. 

– Ta den. Om ho’ stretar emot. Eller om ödlena bråker med dej.

Jag lägger yxan på axeln och nickar. Sedan lämnar jag gården.

Jag hittar resterna av Maude Goldie några dagar senare. Jag hittar väl i skogen. Och det finns ingen bättre spårare på gårdarna runt Ekosänkan. Så hon hade egentligen inte chans att undkomma mig. Men synd att hon slutat på det viset. 

Något har ätit bort det mesta av hennes kött. Med tanke på hennes ansiktsuttryck så levde hon när det hände. Det är för tråkigt. 

Den som har gjort det har dragit runt hennes kropp i gläntan. Slutligen har den tryckts ned under en rotvälta. Men jag hittar den.

Men rören är inte här. 

 

Det finns en del spår som leder ut från gläntan. Bort mot stupet. Därifrån ser man ända ner till Ekosänkan. Byn är tom sedan sörlänningarna kom förbi och slog ihjäl varenda levande varelse. Eller nästan alla. Den där Trill hade kommit undan. Men hon var väl söderifrån hon också? Inte konstigt att de lät henne löpa. Hon har visst begett sig till Åsksmälle. 

Blodspåren försvinner ner i ravinen. Jag klättrar ner. Spåret är någon dag gammalt.

När mörkret kommer tvingas jag stanna. Inte långt kvar till byn. Det verkar som mördaren rör sig ditåt. Jag drar rocken över mig. Granen är tjock och döljer mig helt.

***

Jag vaknar tidigt på morgonen. Marken rister. Ett dånande hörs. 

Med yxan i handen springer jag mot byn. Jag stannar i skogsbrynet. Genom morgondimman ser jag en mardrömslik scen.

Kvarnen har försvunnit ner i marken. Jorden tycks röra på sig. Ett hål har öppnat sig där byggnaden tidigare stod. Vattnet från ån forsar ner i hålet. Husen på andra sidan vrider sig, medan marken gungar och skälver. Så ser jag den.

Ur hålet i marken ringlar sig en enorm kropp. Det är en orms kropp. Den är så lång som de högsta tallarna på åsen. Och lika tjock på stenbumlingen på Östlöpan. Istället för ett huvud sticker det ut massor av människoansikten. De tycks skrika. Men ingenting hörs.

Innan den hunnit över kanten, så vänder jag och springer. Jag hinner inte många steg förrän något fäller mig till marken.

 

Varelsen som kryper upp över mig är täckt av päls. Svarta ögon stirrar intensivt på mig. När den hugger sina tänder i mitt ben skriker jag. Jag famlar efter yxan på marken. Varelsens smala huvud är täckt av torkat blod. Nosen guppar. 

När min hand känner yxans handtag, hugger varelsen tag i min mage. Smärtan strålar upp genom min kropp. Sedan blir allt mörkt.