Sanctum

Sanctum

Granar och sly fäktar och sliter i kläderna. Han får huka sig, hålla undan de taggiga grenarna med handen och pressa sig framåt. Nästan som en port genom tät vegetation, som om något döljs där bakom. Ryggsäcken fastnar, han får trycka ner den till marken för att få den igenom.

Skogen öppnar upp sig innanför den gröna muren, till en glänta. Marken lutar nedåt och i mitten står en majestätisk ek. Några spretiga lärkträd växer i ekens skugga, marken är täckt av en tjock matta av murgröna, som sprider sig över marken och klättrar uppför den breda stammen. Ekens stam har delat sig i två, vridit sig om vartannat, som om de var inbegripna i en kamp.

En stam ligger i gläntan, överväxt av blad, och han sätter sig där. Så långt från stadens brus. Här kan han andas.

***

Han hade kommit iväg från jobbet i god tid på fredagen, trafiken ut ur stan hade inte hunnit bli hysterisk. Snart gled han fram på tom landsväg, omgiven av det gulnande landskapet, plogade åkrar och enstaka hus. Det var samma väg som han för mer än trettio år sedan tagit för att lämna hemorten, söka lyckan i staden. Staden som då tycktes locka med ett sammanhang som aldrig hemorten kunnat erbjuda. Nöjen, närhet. Men också den distans som han så hett eftertraktade. Att kunna se utan att synas.

Men nu tycktes allt det avlägset. Han hade blivit kvar när vännerna försvunnit ut till förorterna. Det hade inte blivit någon som passade honom. Anna och Lena hade funnits, och försvunnit.

Kanske var det barndomskärleken som spökade, de andra hade svårt att leva upp till bilden av henne. Och bilden var viktig. Det var inte för inte som han blivit fotograf. Att se livet genom linsen, ordna upp motiven och sätta bilderna i rätt ordning. Ungdomskärleken levde kvar vid sidan som vän. Eller för henne var det som vän, för honom var det livslång förälskelse. För henne var det ett förhållande som ebbat ut för länge sedan, som aldrig riktigt tagit fart, som saknade gnista och sprakande låga. Men i hans hårddiskar levde kärleken till henne i alla de tiotusentals bilder som han tagit av henne genom åren. Som tur var tyckte hon om att han fotograferade henne, sken upp så fort kameran kom fram, så fort objektivet zoomade in på henne. Då kom leendet fram, en målmedveten hållning. Han hade genomlidit hennes alla förhållanden, plågats i det tysta, fotograferat när det givits möjlighet. Han insåg att det aldrig skulle bli de två, men kunde inte överge bilden av henne.

När han inte åkte norrut för att träffa henne, hjälpa henne med att måla en vägg på hennes sommarstuga ute i den bländande skärgården, eller bära mat inför någon fest hon arrangerat, så åkte han söderut, till föräldrahemmet. Gården låg en bit från landsortsstaden där han gått i dagis och skola, lärt sig hålla distans och stå upp för sin sak. Orten han flytt, som han nu längtade hem till igen. Skogarna, sjöarna och lugnet. Kanske hade det blivit tid att flytta hit igen? Han underhöll gården bäst han kunde, lagade taken och målat ena långsidan förra sommaren. Hade till och med tagit med mor dit en solig dag. Hon hade suttit i hammocken på framsidan, plirat mot honom och sörplat i sig kaffet. Verkat förnöjd. Hon hade inte en aning om var hon varit när han körde henne tillbaka till hemmet på kvällen.

 

Han plockar upp kameran ur ryggsäcken. Ser sig runt genom linsen, tar ett par bilder av den vridna eken. Ett sus går genom gläntan, det prasslar i murgrönans blad, i ekens gulnande krona. Det var ju här i skogens hjärta som han mår som bäst. Inte bland avgaser, människor och stress. Han sänker kameran, sluter ögonen och drar in den kalla, friska luften. Bladen på stammen bredvid honom rör sig, grenar tänjer sig, sträcker ut sig. Långa, tunna grenar ringlar fram, slingrar sig upp för hans ben. När han spritter till, inser att något är fel, är det för sent. Trådlika, starka grenar snurrar sig runt armar och ben, runt midjan och spänner åt. Några ryck är allt han förmår, medan bladen täcker hans kropp, spänstiga tentakler klättrar upp över hans ansikte. Han försöker skrika, men det är för sent. Grönskan pressar sig ner i hans mun, fyller svalget och halsen.

***

Det uråldriga vårdträdet vrider sig. Oändligt sakta. De två stammarna som omfamnar varandra, delar sig och öppnar upp sitt inre. En varelse står där, med armarna korsade över sitt bröst. Medan ekens stammar vecklar ut sig åt varsitt håll, öppnar hon sina gröna ögon. Gnistrande. Långsamt sträcker hon ut sina armar, ser ner på sina ljusa händer. Det knarrar i lederna när hon stiger ut ur sitt gömsle. Murgrönan vrider sig längst marken, samlar sig efter varelsen och delar sig där hon sätter sina fötter. Hon stannar vid stocken, ser på den överväxta gestalten. En hand läggs på den stelnade fotografen, och bladverket drar sig undan. Med slutna ögon, och öppen mun sitter mannen, med armarna utsträckta som för att flyga. Medan handen rör sig över hans panna, i långsamma cirklar, och ord viskas fram, så öppnas sakta ögonen. Gröna pupiller ser tomt på den nakna varelsen framför honom, och när hans mästarinna vänder sig om och vandrar ut i världen, så följer han efter.