Sankmark

Bokskogen brann i höstens flammor. Gult som sprakade på allt mer nakna grenar, rött som glödde på marken, över den bruna mattan av utbrunna löv som sträckte ut sig över kullarna och ner i sänkorna. Luften var hög och kylig, bet sig fast i kinderna.

Mellan träden skymtade spretiga kojor, sammanfogade av grenar från träden. Skeva skelett från en svunnen tid.

Ju längre jag gick längst det grusade spåret, desto fler kojor dök upp i det bruna landskapet. Tanken att barn fogat samman dem, skrattande sprungit mellan nedfallna grenar, dragit och slitit för att få dem på plats kändes märklig. Sedan suttit där inne i timmar, upprymda över sina mästerverk. Men nu var sommarens lekar över, försvunna med sensommarens sista ljumma pustar. Nu var skogen tyst och stilla. Kojorna stod tomma.

Nedanför åsen bredde en våtmark ut sig. De majestätiska bokträden höll sig på behörigt avstånd, det var för vått för deras smak. Små krumma granar, björkar och sly stack upp mellan det grova gräset, på öar som skymtade mellan det mörka vattnet.

Stigen svängde tvärt nedanför åsen, tog en snäv lov kring mossen och fortsatte upp längst nästa krön. På väg nerför, precis innan kurvan, anade jag en rörelse ute i sankmarken. Jag stannade till, övertygad om att upptäcka en älg eller ett rådjur. Men istället skymtade jag en gestalt, draperad i en lång, mörk klädnad. Den tycktes stå helt stilla, iakttog mig under stripigt hår. Det var något bekant över den, som jag inte kunde placera.

I samma ögonblick som jag tog ett steg framåt, så vände sig figuren om. Hukande, började den springa. Ner i vattnet, som nådde den till knäna, plaskade den fram. Snart försvann den bakom gran och sly.

Jag fortsatte längst stigen, upp mot åsens krön. Men stannade och vände mig om. Någonting bekant med den där hållningen, det haltande språnget. Där stod jag en stund, innan nyfikenheten tog överhand.

 

Vattnet var isande kallt mot mina bara fötter och ben. Bottnen var snårig och dyig, rotvältor slet och rev mot mina nakna lemmar.

Gestalten tycktes ha kommit från en ö, mitt i träskmarken. Grus och sten angav en strand. Min fot fastnade i något under ytan, och jag föll på knä i det isande vattnet. När jag drog mig upp ur gyttja och vatten bredde avtrycken ut sig framför mig. Fotavtryck hade borrat ner sig i jorden, det var här gestalten stått. Huttrande släpade jag mig upp över kanten och kom mödosamt upp på fötter. Med frossa gick jag runt bland sly och småväxta granarna. Mellan dem hade en spretig hydda tråklats samman. Kvistar och grenar hade vävts in i varandra. En skitig filt dolde ingången, stanken slog emot mig när jag drog den åt sidan. Där inne, på en matta av granris, låg en sovsäck. Tomma konservburkar i ett hörn av hålan, staplar med tonfisk, bönor och majs i en annan.

Jag rotade runt bland skräpet, i jakt på ledtrådar. Minnesfragmenten av gestaltens rörelser gäckade mig – jag var tvungen att få svar. Jag blev ivrig och fumlig. Medan mina händer rev och slet såg jag att det till synes kaotiska, innehöll en slags ordning. Där det för mig var en osystematisk röra, betydde det för någon en struktur, linjer och tydliga mönster.

Under granriset, strax bredvid sovsäcken, fann jag en plastpåse. I den en fläckig anteckningsbok, med sidor efter sidor av märkliga tecken och blyertsskisser. Här och var fanns noteringar införda, med en liten, energisk handstil, nästan omöjlig att tolka.

Bläddringen upphörde tvärt. På en av sidorna fanns en skiss, som jag väl kände igen. Det var Sankmark.

***

Toner av grönt och brunt. En skinande, bländande stråle av ljus som bröt genom mörkret i våtmarken, för att slutligen speglas i vattenytan. I de gyttjebruna, dova partierna tycktes det finnas rörelse, som om något eller någon kravlade fram mot strålen som föll in från ovan. Som om jorden själv skalv, vred och slingrade sig. Som ett levande väsen som sträckte ut sig mot strimman av skirt ljus. Men inte lättjefullt, utan snarare plågat, som tvingat fram från en dold håla under den sanka marken. Dragen mot ljuset likt en mygga mot en öppen låga.

I ljuset fladdrade små, tunna ting. Vid en första anblick kunde det tyckas vara löv, eller möjligtvis droppar av regn, men om man studerade målningen noga började kroppar framträda. Nästintill genomskinliga armar och ben, vingar som fladdrade, mjukt fångat av penseln. Kanske solade de sig i strålarna som bröt igenom ett antaget tjockt bladverk, högt där ovan marsklandet.

Södermanlands Nyheters konstkritiker Ewald Roos hade kallat akvarellen för ett spännande debutverk och hyllat Manfred K känsla för perspektiv. Roos var även imponerad över hur ynglingen fångat rörelserna och det svåra ljuset. Dock ansågs valet av motiv och de religiösa undertonerna som juvenila, och kritikern hoppades att konstnärens kommande verk skulle ha ett mer vuxet anspråk.

Manfred K hade läst recensionen under tystnad, med det långa håret hängandes framför ansiktet. Jag hade sett åt Lillebrors håll, för att söka svar på de frågor jag hade. Men vare sig han eller jag vågade bryta Manfreds koncentration. Eller om det var meditation? Till slut vek han ihop tidningen i knät, strök med handen över den, som om han klappade en katt.

  • Juvenilt?
  • Äh. Vad vet Roos?

Manfred lade ner tidningen och reste sig upp från pallen. Med en suck gick han fram till träbänken där vi satt, plockade en cigarett ur paketet.

  • Jag tänker inte låta sån skit stå i min väg.

 

Och det skulle han inte göra. Sankmark var bara början på Manfreds konstnärskap, men skulle få en framträdande plats i historien om honom. Det var inte bara så att det var den mest ljusa akvarellen han målade. Med välvilja kunde man ana hopp i bilden, med ljuset och de flygande varelserna. Säkerligen var det där som Roos hittade de religiösa undertonerna. Efter strålarna över träsket, kom Manfreds konst att bli allt mörkare, de fylldes med rostig metall, vridna och skeva tiljor och plåtar. Skavda av vårdslöst bruk, slitna av väder och vind. Så såg utställningen på Vennmans galleri ut, på hösten året därpå. Dränkt i mörker.

***

Vernissagen hölls en sen novemberkväll. Regnet öste ner utanför, det bjöds på vin och snittar. Ovana vid situationen, det tunga allvaret, höll jag och bröderna oss i bakgrunden. Fnissade och armbågade varandra medan allvarsamma unga vuxna i svart flöt genom lokalen, nickades och viskandes. Vi förstod att något stort hände där framför oss, hur vuxna plötsligt tycktes ta något från vår värld på allvar. Eller från Manfreds värld, i alla fall. Som om det betydde något, inte bara var en oskyldig lek.

Plötsligt stod det en lång, mager kvinna framför hörnet där Sankmark hängde. Tavlan var egentligen inte med i katalogen, men något hade fått Vennman att hänga upp den. Vi satt som paralyserad av den unga kvinnans uppenbarelse – hon stod för en självklarhet som bara staden erbjöd. Graciös och finlemmad, långt svallande hår över den fotsida klänningen. Långt från den grövre, inte på något sätt ofina, men kanske klumpigare hållning som flickorna i vår lantliga hemort erbjöd. Snart gjorde en ung man henne sällskap. Trots att han bara var ett par år äldre än oss bar han en svart kavaj, med en mörkröd näsduk i bröstfickan, håret kammat med millimeterprecision. De stod länge framför tavlan, och lika hänförda som de var av den, var vi av henne.

Vår hormonstinna extas avbröts av höga röster från galleriets andra rum. Huvuden vändes, någon tog ett steg fram för att se vad som hände. Vi skyndade oss, reglerna för ett galleri gällde inte dem som inte kunde dem.

Framför den två meter breda Brytpunkt, hängde Manfred K i armarna på Vennman och en annan karl. Han skrek och fäktade, som besatt. Hans ena hand var röd, som från blod. Och först nu såg vi hur den majestätiska målningen fått ytterligare ett lager. Det var tecken klottrade, nya streck dragna över akvarellen. Manfred verkade helt utom kontroll, ögonen rullade i hålorna, fötterna dunkade i golvet, händerna viftade efter dem som höll honom fångad, eller efter en osedd antagonist. Hans hud var blekare än någonsin tidigare och från såret i handflatan droppade och rann det.

 

Ambulanspersonalen fick binda honom vid båren, något annat sätt att få honom lugn tycktes inte finnas. Vi stirrade på skådespelet, mållösa.

”Är det konstnären själv?”

Rösten var mild och svävande. På hennes läppar, smäckert tonade i rött kvällen till ära, vilade ett leende.

Tungan klibbade fast i gommen. Jag fick inte till några ord, bara en nickning. Hon måste sett hur vi alla tre hänryckt stirrade på hennes ansikte, de smäckra smilgroparna, de djupa bruna ögonen.

Medan Manfred K drogs ut ur galleriet, ut i det kalla regnet, dök ynglingen upp vid hennes sida. Hans röst var tunn och ljus.

”Det här var sannerligen intressant.”

”Ja. Vi kanske borde köpa något av honom?”

Han log mot henne och de siktade in sig på konsten på väggarna.

Lillebror gick för att hämta sin jacka, men kom snart skyndande tillbaka. Han drog i min jackärm.

”Kom. Du måste se det här.”

I hörnet där vi stått tidigare, muntert iakttagit de allvarsamma turerna runt galleriet, såg vi att något märkligt hänt. Väggen där Sankmark hängt, var nu tom.