Vattenfursten

De kallar mig Vattenfursten. De säger att jag är ond. Lite vet de om vem jag är, eller vilka motiv jag har.

 

Jag ser dem vid ytterskären. De kommer i ekor, kanoter och på rangliga flottar. Kvällen lyser upp av hundratals facklor, eldar i oljefat, flammor tycks dansa på det mörka vattnet, speglas i den svarta ytan. Paddlar suckar när de sänks i djupet, jag hör dem allt tydligare. De har kommit hit för att beröva mig min rikedom, stjäla allt det jag tjänat in under många, långa år. Jag står på bryggan på M/S Sansior, hon som varit mitt värv under alla dessa år. Några män nere på däck och bakom palissaden på holmen, men det är alla vi är kvar. Mina vattenfogdar har försvunnit, gått upp i rök de senaste dygnen. Kanske överfallna, fått knivar i ryggarna, hängts i knarriga tallar på ödsliga öar. Eller så har de övergivit mig, slutit upp med fienden, står där i båtarna med facklor i ena handen, rostiga knivar i den andra.

Facklorna söker sig in mellan talltopparna som sticker upp ur vattnet, de första kämparna stormar iland. Höga rop hörs, snart övergår de i förvridna, plågade skrik. Vid palissaden har det uppstått handgemäng, i skenet från facklorna ser jag skuggestalter som fladdrar fram och tillbaka, någon faller, en fackla slocknar, skuggor som spelar mot de spetsiga träpålarna, nerkämpade i jorden. Det tycks pågå i timmar, striden där borta. Kanske håller mina män tjuvarna stångna, tvingar dem till reträtt. Men så ser jag hur gestalter klättrar över förskansningen, skuggor som faller. Det tar inte lång tid innan jag hör hur påkar och spjut möter mjuka kroppar nere på däck. Facklorna är snart överallt, ombord på Sansior. Tunga steg hörs längst lejdaren, snart står rövarna framför mig. Jag viftar matt med käppen, har inte mycket kraft kvar. Nedanför, både i stugbyn och på båten, hör jag jublande röster. Segrarnas triumf, när de lägger händerna på mitt livsverk. Mina rikedomar sipprar ut under mig, allt det som vattnet givit mig, rinner nu ut, som ur pumpen där under däck. Sedan träffas jag av en påk, och jag rasar ihop på däck, medan mitt medvetande blir ett med natten omkring mig.

 

Dagsljus sipprar in genom mellan grova träluckor som täcker fönstret. Jag försöker vända mig, pulserande smärta från tinningarna hindrar mig, jag tvingas avbryta mina futila försök. Bara blunda och hitta andningen. Så ligger jag länge. När värken släpper tillräckligt länge, för att jag ska kunna ta mig upp, möts jag av blickarna från två män som sitter i varsin fåtölj, i det alltför välkända rummet. De har lagt mig i en av mina egna stugor, håller mig fången i min egen domän.

”Så det är dags att vakna nu?”, säger den ene. När han rest sig och kommit fram till bädden, har mina ögon vant sig vid ljuset. Märglat, benigt ansikte, omgivet av stripigt hår, klädd i en tovig, sliten rock, där revor öppnat sig och foder hotar att hoppa ut.

”Vi har en hel del att prata om.” Påståendet är helt orimligt, den smutsige vandalen kan omöjligt ha något som kan intressera mig, som kan utgöra bas för en konversation. Allt tyder på att han är en Bränning, uppvuxen i det karga kustland som utgjort vår värld de senaste femtio åren. Son till någon av Revnäs fiskare, som tycktes yngla av sig värre än ulken de drog upp ur djupen, skulle jag gissa. Runt rockärmen, som hotar att falla samman kring hans taniga kropp, sitter en hårt virad trasa. Vit, som om den sjaviga fiskarsonen och hans anhang slogs för det rena, det åtråvärt sanna och rättvisa.

Jag har lyckats komma upp med ryggen mot väggen, mannen böjer sig fram mot mig, pressar ett knotigt finger mot min bröstkorg. Andedräkten slår mot mig, som från en tunna med rutten strömming.

”Så lagom kaxig nu, va?”. Rösten är skarpare, som i ett försök att gjuta kraft och mod i den. Jag möter hans blick, tvingar honom att ge sig in i en holmgång, där det bara kan finnas en vinnare. Och mycket riktigt sänker han blicken, tar ett steg tillbaka, andas tungt. Han blir tvungen att tänka om sin strategi. Stackarn kunde inte ha så mycket i sin arsenal. Fullt logiskt går han rakt på hotelserna. Med ett par raska steg tar han sig fram till fönsterluckorna, haspar upp dem och låter det gråa dagsljuset strömma in i stugan.

”Om du inte berättar …”. Hotelsen blir hängande i luften, det är vyn som ska sätta punkt för meningen. Från tallen på toppen av ön, tydligt synligt genom fönstret, hänger två män. Bröderna Heins från Forsholma. Två av de mest trogna i min skara, två av fyra bröder, två av de som följt mig sedan Vågen. Nu fladdrade deras tunna, seniga kroppar från en tall, de har inte fått möta döden som de önskat. Det vet jag ganska säkert, eftersom jag pratat med Jakob Heins om det några veckor tidigare.

 

”Vattenfurste. Min bror och jag har följt er de senaste femtio åren.” Jakob hade knäböjt framför mig. Det var bara de gamla, som fortfarande visade någon form av respekt. Bränningarna var alltför okunniga eller rent av korkade, för att förstå vad det innebar att ha tagit sig dit jag var idag. Att överleva Vågen, att livnära sig under de kaotiska åren, då varje dag var en kamp som allt som oftast avgjordes med en dåligt slipad kniv, att sedan lyckas bygga något nytt ur ruinerna. Det kunde de aldrig förstå, de som aldrig behövt kämpa på riktigt. De som kom efter, växte upp på holmar och skär, men som aldrig sett städerna och det bördiga land som låg långt under de vilda vågorna.

”Vi börjar båda bli till åren.” Det var inte bara dem som åldern kommit ikapp. Jag var smärtsamt medveten om min egen skröplighet, hur benen fick allt svårare att bära mig.

”Ni har varit mig trogna under svårigheter och glädje. Du och Eskil var med mig från början, från det att jag fick Sansior till min lott.” Jag kunde då fortfarande minnas hur jag smugit uppför lejdaren, in till kaptenens hytt. Flaskorna hade täckt golvet i hans hytt, hans kropp utfläkt på sängen, halvklädd. Han var alltför svag för att hantera den makt som kommit i hans händer, makten över vattnet. Alla de rikedomar som låg framför honom. Men allt han kunde tänka på var spriten. Under de första månaderna hade våra färder lett oss till de bosättningar som fortfarande existerade, de höga husen i drunknade städers utkanter, där det rasade våldsamma strider mellan dem som förskansat sig högt där uppe, med proviant och de som kämpade för att ta sig uppåt. Och allt kaptenen bytte mot det renade vattnet var andra buteljer. Han hade ingen styrka för att hantera den makt som nåden givit honom. Och någon styrka att försvara sig hade han inte när jag pressade kudden över hans orakade anlete.

Dådet var noga övervägt. Men jag hade inte kunnat planera för den ånger som kom över mig när väl tanken övergått till handling. Febern hade rasat i min kropp, maror hade slitit i min själ och jag hade inte ens tagit mig ut ur kaptenens hytt när bröderna fann mig. Om det varit någon annan ur besättningen, så hade mitt liv slutat där. Men bröderna hade hört mina förbannelser, de hade sett elden i min blick när jag svor över hur kaptenen slösade bort de möjligheter som turen gett honom. De bar mig till min koj, skyddade mot dem som ville straffa mig där och då, när jag svag och utmärglad slogs med mina inre plågoandar. När jag kom till sans var det bara jag och de båda bröderna kvar på fartyget. Och de hade fortsatt vara mig trogna efter det.

”Vi är gamla och trötta, Vattenfurste. Vi känner att det inte är många år kvar i våra kroppar. Vi kommer inte orka med många fler indrivningar, knappt orkar vi sköta renaren längre. Vi önskar återvända till Forsholma, för att dö där.” Det tycktes självklart. Forsholma, brödernas hem, var en av de små bosättningar som växt fram efter Vågen. Från det som varit ett högt berg, med några hus, hade det vuxit fram en bebyggelse med spångar och broar, ruckel av sneda och vinda plankor och vrakgods. Heins hade vuxit upp i det som varit en dalgång nedanför den skeva byn, men nu endast var ett djup, fyllt med ruttnande träd och massiva talltorskar. Men de såg platsen som sitt hem och hade återvänt dit under årens lopp. De hade dock alltid kommit tillbaka till mig och Sansior. Men nu var det alltså annorlunda. Nu ville de stanna där för evigt. Jag kunde inte annat än att ge dem rätt. De skulle få återvända för att dö. Men först efter sommarens indrivning var klar.

 

Indrivningen var en alltför stor affär, för att jag skulle låta mina trognaste män gå på sin slutliga permission. Att kliva av däcket, hala segel vid den hektiska perioden, det var inte att tala om. De behövdes ombord på Sansior, hålla ordning på de som lämnats bakom oss för att vakta och skydda min rikedom. Medan vi andra rodde iväg, Rask mot Yttre Holma och Granskäret, Ulrik mot Haga, Videholma och Näs, Anna Videstål mot Janskär, hamnen vid Påtaren och tornet vid Hästgraven och jag själv mot Gjyttjemossen och Nedre Holma, så stod de både gistna bröderna på Sansiors övre brygga, med utsikt över ön och fartyget. Medan mina vattenfogdar drev på sitt manskap, med sina blickar redan stint fästa vid sina mål vid horisonten, så såg jag länge över min befästning, mina dyrbara holmar och mitt ståtliga skepp. Sansior, hjärtat i mitt rike, grunden till all min rikedom. Det skulle bli vår sista indrivning, den sista betalningen av de skulder som bosättarna var skyldiga mig. Jag kanske borde ha njutit mera av det, tagit in doften av det stora havet runt omkring mig, låtit min hand vila i det kalla, mörka vattnet medan båtarna flög fram över krusande vatten. Jag kanske borde hade vänt om, klivit i land på den rangliga bryggan, sakta vandrat upp genom byn, stannat för att språka med någon av ynglingarna som vaktade palissaden. Kanske gått in i storstugan, njutit av doften från köket, där kockarna förberedde garnisonens kvällsvard. Och jag kanske skulle ha gått igenom odlingarna på norrsidan, tagit mig tid till att se hur slavflickorna drog grödorna ur jorden, slog jorden av betorna, samlade dem i flätade korgar. Jag kunde tagit i dem, så som anstår en Vattenfurste, kanske tagit mig en av dem. Om jag hade kunnat uppbåda lusten. Och kanske skulle jag ha skrikit ut min extas, ut över vattnet, ut över holmarna och skären. Men istället fortsatte jag, mot det öde som jag visste hägrade några nätter längre fram.

 

Indrivningen hade blivit stökig. I Gyttjemossen hade en yngling angripit mig med slag och okvädesord. Att det inte fanns rim och reson i att jag tog en fjärde av deras sådd, mot det rena vatten jag försåg dem med. Jag försökte tala honom till rätta, men det hade varit svårt. Han skrek, allt mer hysteriskt, medan mina män klådde upp honom. Inte alls så som jag hoppats det skulle gå. Jag såg hur förtvivlade pojkens far och mor var, jag kunde känna deras smärta och ånger. De ylade och bad om nåd, medan mina män slet deras dotter ur kojan som utgjorde deras bostad, drog henne i sörjan på marken, ner till båtarna där de band henne. Men inga fler ställde till förtret, även om jag kände hur mossborna följde vår framfart med en tyst ilska. Som jag känt under så många år. De tycktes inte förstå nödvändigheten i vår indrivning – den skäliga betalning som detta gjorde. För att de, i denna värld fylld av vatten, skulle betala för just detsamma, det tycktes undgå dem. Man kunde tycka att i detta överflöd, borde finnas tillräckligt till alla. Men rent vatten är och har sedan Vågen varit svårt att komma över. Om man inte har magin i sina händer, som renaren i Sansiors buk.

 

Jag borde anat oråd i Nedre Holma, där det var kvinnor och gamla som mötte oss. Bryggan bågnade av saltad fisk, torkat sjögräs, säckar med mjöl från kvarnen, byns stolthet. Tyst följde ortsborna hur mina män lastade ombord, det sades att männen var ute på ytterskärfiske. Så kunde det ha varit. Men jag anar nu att de gömde sig under täta granar, med klubbor i händerna, gnisslade sina ruttnande tänder och planerade hur de skulle mörda mig. När vi rodde vidare, för något dygns mer beskattning av de närliggande skären, såg jag en gestalt avtecknas på höjden ovanför Holma. En man, först misstog jag honom för en av de frånvarande byborna, sedan kände jag igen honom. Det var Fästadius.

 

II

”Det är dags, Fästadius. Eller går det bra med Anton? För gammal vänskaps skull?”

Att kalla Vattenfurstens och mina förehavanden för vänskap, var märkligt i sig. Vårt umgänge kunde som bäst, beskrivas som en bister affärsrelation.

Gubben nickade sakta, som en bekräftelse på sina egna viskande ord. Han såg sliten ut under den tunga pälsen, påsar under ögonen, blixtar av rött i ögonvitan, blek i huden. Hans knotiga fingrar som greppade om min arm, var som tunna istappar. Tiden började ta ut sin rätt.

Det tycktes vara ett omöjligt scenario, att fursten skulle åldras, kanske en dag dö. Han som undkommit så många försök att släcka hans ettriga låga, det hade förekommit substanser som skulle lösa sig i vatten, där fanns kvinnor som infiltrerat slavarna, skyttar siktat mot M/S Sansiors däck. Men allt hade slutat på samma sätt. För varje försök, så hade berättelserna fått allt mer kraft.

 

Jag kunde minnas första gången vi setts. Längst upp i tornet, som vindlade upp ur djupen i Hästgraven, hade vi tagit plats i varsin fåtölj. Fursten, avmätt gloende ut över det sjudande havet. Han kunde ha varit i sextioårsåldern. Kanske sjuttio. Men när han vände blicken mot mig, så insåg jag att styrka aldrig kan mätas i ålder. Blicken var obeveklig, och om jag kommit dit stark och oövervinnerlig, med en förhoppning om att enkelt kunna besegra draken, så hade vårt möte slutat med att jag stått avklädd kvar, med vare sig trumf eller hjärter dam på hand. Och om jag tidigare varit full av tillförsikt, så hade fursten nu rånat mig på all sådan kraft, lämnat mig skakande.

Åren efter hade jag legat lågt, hittat en säker plats i Stockstaden. Där, bland toppar av uråldriga hus som sprängde fram ur vattenmassorna, bland ruckel och knarriga spångar som höjde sig mellan husen hade jag tryckt. Rört mig mest i skymningen, handlat med det jag kommit över, försökt undvika att avslöja min historia. På krogar och tavernor bidade jag min tid, lät fyror bli ess, plockade vinnarens hand och ficka om så krävdes. Men jag hade aldrig glömt, vare sig furstens ord, hans stränga blick eller det löfte jag gav mig själv när jag från tornets topp såg hans båtar ro mot skären.

Det skulle ta mig åtta år innan jag vågade mig bort från staden, nu som en förmögen man. Men berättelserna hade tagit fart i de tvivelaktiga barerna, längst gränderna i de södra kvarteren, bland köpmännen i bazaren. Det talades om de rikedomar som samlats på M/S Sansior, hur Vattenfursten höll Holmarna och de yttre skären i ett brutalt järngrepp. Det fick mig att ta steget, riskera min egen säkerhet och bege mig dit.

Jag rodde runt i furstendömet, kom till de utmätta byarna, klev iland på vindpinade skär, kröp på knä bland knotiga tallar, för att se trätornen som övervakade furstens vattentäkter. Jag rodde i hård storm och på behörigt avstånd, efter hans vattenfogdar, när de delade ut färskt vatten i bosättningarna, eller för att driva in skatt. Jag kunde höra olyckan som följde i deras spår, hur skrik av sorg, smärta och ilska flöt ut över vattnet. Hur unga slavinnor gråtande satt i fogdarnas båtar, hur byarna tömdes på spannmål och torkad fisk, hur Vattenfursten kramade livet ur Holmarna.

 

Under vintern återvände jag till staden, omsatte min förmögenhet i varor och flytetyg. En vecka innan Isdagarna, så när, ankom min expedition Vattenfurstens befästning. M/S Sansior låg inbyggd av träbryggor, det var länge sedan det funnits bränsle att driva fartyget. På klippan hade ett högt staket av stockar byggts, där ett par plattformar övervakade holmen. Där bakom skymtade tak på ett tiotal stugor.

 

Andra gången jag mötte Vattenfursten såg han länge på mig, kalkylerande. Han satt tillbakalutat i en länstol i en av stugorna, täckt i en bylsig rock. Trots all rikedom som omgav honom, såg han utmärglad ut denna gång. Som om huden spänts kring hans kranium, ögonen på väg att hoppa ut sina socklar, håret grått och solkigt, förutom den bara fläcken mitt på huvudet. Han höll en spretig hand framför sin mun, dolde det tunna skägget, som mest tycktes pryda hans haka för att dölja den flyende hakan. Där hans blick förra gången varit hungrig, ett rovdjurs, på väg att slita sitt byte i bitar, var det nu blicken hos hundarna som strök runt på stadens broar och spångar, trött och undflyende. Åren hade inte behandlar Vattenfursten väl.

”Så. Ni har kommit tillbaka, Fästadius.”

Här kom provet, jag tvingade mig uppbåda kraft för att möta hans blick.

”Har ni funderat kring det som vi diskuterade i tornet?”

Det var inget fel på furstens minne. Minspelet fick inte avslöja mig.

”Ärade Vattenfurste. Trots fel och brister i ungdomligt övermod, så hoppas jag att ni kunnat ursäkta det. Jag är numera en enkel handelsman och hoppas kunna erbjuda ert hushåll varor inför firandet av Isdagarna.”

Ögonen smalnade, de grova ögonbrynen krusade sig och ett raster av rynkor spred sig över gamlingens spräckliga panna.

”Nåväl. Vi ska handla av er.” Men ögonen följde mina rörelser med ett intensivt intresse. Något i furstens blick hade ändrats, en glimt av det jag sett nästan ett sekel tidigare skymtade.

 

När expeditionen förberedde avfärd från bryggorna, spände fast vattenskinn vid slädarna, haltade den gamle fram över is och snö. Flankerad av två av sina fogdar, stannade han vid min släde, petade med käppen på skinnen. Pälsen fladdrade kring hans magra kropp, när en kastvind svepte in från Östanhavet. Det rök ur hans mun när han tog ett par ansträngda, rossliga andhämtningar. Han böjde sig fram, grep med en skelettlik hand om slaget till min rock. Som istappar på min rock. Och så viskade han.

När vinden slet tag i seglen, pressade mina slädar ut över isen, så såg jag tillbaka mot Vattenfurstens befästning. På den istäckta bryggan, stod fortfarande gamlingen kvar. På väg ner från palissaden halkade en gestalt fram. Väl nere vid de både fogdarna, så stannade hon – för det var en hon, och drog kåpan från huvudet. Där stod hon, så tydligt som hon gjort för tio år sedan – Elisa.

 

Respas Kök var Söderbuktens mest respektabla inrättning. Belägen i den översta våningen på en betongskrapa, med intakta glasfönster i de flesta av fönsterramarna, andades det lyx och flärd, som en fläkt från en svunnen epok. Personalen var klädd i svart, diskreta i sina rörelser, viskande i sin ton. Som spöken som flöt fram mellan borden, placerade en tallrik här, fyllde ett glas där.

Från köket svepte det in ett grillos, tillsammans med röken från öppna eldar. Det satt gäster vid två av borden, inte fullsatt på något vis. Samtidigt var det tidigt på dagen. De upprätthöll en vis nivå, det var tydligt, nickade bekräftande till varandra efter att försiktigt smuttat på vinet. Som minnen från en tid då vin fanns i överflöd, då man kunde samlas över en måltid, skåla för varandras välgång.

Respa och jag satt vid bardisken av marmor, han snurrade en cigarett mellan fingrarna.

”Det är där borta de brukar sitta”. En nick neråt hörnbordet, med utsikt över bukten och de ståtliga husen som stack upp ur vattnet på andra sidan.

”Stadsborgarrådet kommer naturligtvis sist. Alltid sen, alltid på språng. Men hon tar sig alltid tid till de här luncherna.” Respa lät cigaretten vila mellan läpparna, och höll upp en tändare. Knastrande grep lågan tag i den torra tobaken och gammalt papper. Äkta tobak var en lyx få förunnade, man fyllde sina pipor och vassrör med torkat sjögräs. Det fick duga. Det fanns till och med rörelser som drevs med torkning som idé.

”De brukar börja med en drink. Riktig sprit ska det vara.” Röken flöt ut, svävade längst bardisken av zink. Lukten var tung, sötaktig. En doft av välstånd.

”En aptitretare på det. Ostron eller musslor. Bröd från vårt eget bageri.” Som en tanke passerade en av tjänsteandarna, med en korg med rykande färskt bröd. Jag kunde inte undvika att glo, följa servitörens, eller kanske snarare brödkorgens, resa genom lokalen, mellan bord med vita dukar. Respa log, uppenbarligen åt min reaktion, drog in lite rök. Resten av menyn lät lika imponerande, sammansatt av havets alla mest läckra smaker, toppat med flärd från fjällböndernas åkerlappar.

”Stadsrådet brukar vara mycket noga med valet av vin. Hon säger att det är något man måste kunna unna sig, med det hårda arbete hon har.”

 

Ekan hade kommit flytande i dimman. Det hade varit höst i luften, träden på Djurgården flammande i rött, gult och en antydan av brunt. Kylan i luften hade fått mig att dra på tjocka stickade vantar och mössa. Jag hade stått längst ut på udden, hade gjort det till en sport att vara först på plats av alla lycksökare som försökte få upp fisk med sina metspön. Stålskeletten från nöjesparken spretade upp ur vattnet nedanför.

Jag stirrade länge på båten, väntade på att någon skulle ge sig till känna, sticka upp huvudet ovanför relingen. Men ekan bara sakta gled fram, styrd av stilla vågor. Den kom allt närmare, och fortfarande syntes ingen ägare till. Jag tog ett steg ut i vattnet, sedan ett till, greppade ekan och drog den till mig. Vem som ägde den, eller varifrån den kom, fick jag aldrig veta. Det var heller inte viktigt. Vad som var viktigt var att den där gistna båten kom att förändra mitt liv. Skärgårdshandeln höll på att explodera, allt fler sökte sig ut från stadens ständiga jakt på konserver, de ödsliga lägenhetskomplexen där trygghet var en bristvara. Möjligheten att driva en verksamhet baserad på fiske eller odling tycktes så mycket större bland holmar och skär. Längre norrut fanns det till och med sammanhängande landområden. Och det fanns framförallt en ständig tillgång av sprit.

Jag hade träffat på Evy Axelsson på Gammarö redan på vårkanten. Rodden hade gått genom Furstens rike, det kan jag förstå så här i efterhand. Jag ryser nu vid insikten av vad ett sådant tilltag kunde ha kostat mig. Men i min ungdom hade jag inte lyssnat särskilt väl på historierna om Holma, utgick från att det var skrönor och lögner, tätt sammantvinnade. Och som ung står man över sådant, dikterar själv möjligheterna, låter inte sladder stoppa ens framfart.

Evy omsatte jordens grödor till rinnande guld. Hennes vedeldade maskiner puttrade dag som natt, ekan var full med tombuteljer från stan när jag kom, full med skvalpande flaskor när jag begav mig därifrån. I staden var begäret outsinligt, det tycktes inte finnas någon gräns för mängderna som gick åt. Det tycktes finnas så mycket sorg och skuld att begrava, i botten på de där flaskorna. Redan samma höst hade jag utökat min flotta till tre enkla ekor, som gick skytteltrafik mellan Gammarö och förorterna. Mina framtidsutsikter såg ljusa ut, på Söders spångar ragglade rikets knektar och stadens arbetare i en drucken vals, till sinnet befriade sina plågor av fru Evy Axelssons Aquavit.

Mina ambitioner växte med mina framgångar, ordet spred sig bland kanalernas barägare att jag var personen att prata med, och inte snart därefter kom en inbjudan till Respas Kök.

 

Det fanns traditioner som gick i arv. Berättelser som inte ens en flodvåg av bibliska mått kunde svepa bort. Rutiner som stod som en klippa av förnuft i en värld som sköljdes över av barbariets kaskader, som ett vindpinad tall på en stormpiskad holme, som mot bättre vetande överlever år efter år, trots att det salta vattnet sköljer över dess rötter, sliter bort jorden som håller det stående. En sådan rutin, som lät oss behålla förståndet i denna galna tid, var hovmästarinnan på Respas Kök. Hon var en sval uppenbarelse, det mörka håret i en knut, fäst med nål. Liksom andarna i salen var hon lågmäld, talade med mjuk, behärskad röst. Men när hon förde gästerna till det bokade bordet, så var det med säker hand. Det fanns ett behagligt lugn över hela hennes person.

Jag kunde inte låta bli att fråga Respa vem hon var, hon hade redan etsats sig fast på min näthinna, i samma stund som hon återvände till sin pulpet utanför salen.

”Elisa? Om jag vore du skulle jag glömma henne omedelbart.” Respas sorglösa hållning hade försvunnit, han var nu stram i ryggen, medan han släckte cigaretten med hastiga, hårda stötar mot askkoppens botten.

”Har du hört talas om Vattenfursten?”. Han såg sig över axeln, medan han böjde sig fram mot mig, rösten nu låg, samlad.

”Några mil norr om staden, ligger hans domäner. Furstendömet Holma. Flera öar, holmar och skär, allt under hans kontroll. Flera större bosättningar som lyder under hans minsta befallning.”

Respa lutade sig tillbaka, torkade händerna mot knäna. Jag flinade mot honom.

”Jag känner till det. Har rott igenom det vid flera tillfällen. Han verkar inte så farlig.”

”Du är galen. Han är farligare än någon annan där ute.”

Respa böjde sig hastigt fram mot mig, grep med en hård hand kring min arm.

”Akta dig. När han bestämmer sig för något, så blir det så. Kom inte i hans väg.”

 

Ungdomligt övermod har något vackert över sig. Allt är möjligt. Man är odödlig. Det gamla är just det – det gamla och föråldrade. Inte kunde det vara farligt. Bara slött och segt, utan udd och reaktionsförmåga. Så jag bjöd ut Elisa. Hon tackade naturligtvis nej, artigt med bestämt, utan att avslöja med en min hur hon uppfattade min invit.

Någon månad senare var jag tillbaka på Respas Kök, nu med tre lådor av Elvys bästa och två flaskor vin funna i en högt belägen villa. Inte heller då sa hon ja. Inte ens tredje gången. Men sedan måste min charm ha övervunnit hennes motstånd och kärlek i vattnets tid tog sin början.

 

III

Berättelser. Det är de som skapar ordning i denna drunknade värld. Det är på sägnernas våg som en mans uppgång och fall flyter fram, som får skärgårdsbönder och fiskare att viskande berätta för sina telningar, hur rikedom uppstår, makt missbrukas och ren och skär ondska odlas. Samma vågor som sköljer in över klipporna, sätter sina avtryck, precis som historierna om Vattenfurstens hårda styre, hans omänskliga utnyttjande av skärgårdsfolket. Som kommer fortsätta skvalpa in och berätta om hans nederlag, hur de tappra fiskarna besegrade honom. Hur all ondska som plågat holmarna tog ett slut när Fästadius fäste öglan kring den gamle mannens hals, och lät honom dingla från tallen på höjden ovanför hans befästning. Vågorna kommer skvallra om hur Vattenfurstens dotter och Fästadius äktade varandra, och en ny Vattenfurste klev fram på klipporna där på ön. Älskad och behövd, som ordningen i egen hög person. Med lika stark och tydlig hand som den föregående, började driva handel i sitt rike. En ung mans visioner, som med styrka kommer driva riket norrut, lägga nya marker under sig. Det är så sägnen kommer att spinnas, de historier mina barnbarn kommer att få höra.

Mitt eftermäle kommer inte vara ljust, inte vackert på något sätt. Orden som kommer sägas om mig kommer vara fulla med hat. Men det är i mina fotspår som det nya kommer att växa fram, det är i min skugga som Fästadius kommer att ena folket. De kommer att dyrka honom, villigt att bidra med allt de kan, för att skapa ett nytt, upplyst furstendöme.

Den brutale fiskaren drämmer till mig igen. Försöker få mig att erkänna var filtren till renaren finns. Elisa vet, och hon kommer dela med sig till Fästadius. Allt enligt mina instruktioner.

Gestalten i den andra fåtöljen reser sig, kommer fram och håller tillbaka uslingen, hindrar ytterligare slag att landa på min brutna kropp. Fästadius i egen hög person. Samma yngling som bad om Elisas hand i tornet, som sedan smet tillbaka till staden med svansen mellan benen. Men som tog fasta på utmaningen, att återkomma när han bevisat sig värdig. Vilket han också gjort, flera år senare. Han hade sett tröttheten i mig, hur mitt liv var på upphällning, sjukdomen som åt sig fram i min kropp. Till junkern som jag viskat instruktioner, bestämt mötesplatser. Hur vi veckor senare drog upp planen, hur han fick namn på de tappraste bland skären, vad som skulle sägas för att väcka modet i deras led. Och om berättelsen. Orden som behövde spridas, de luckor jag lämnat i skrönorna.

Blod rinner ur min mun, jag hostar svagt. Nidingen och Fästadius bråkar högt vid sidan av sängen, men han som kommer ta min plats vinner naturligtvis den argumentationen.  Han blir en god efterträdare.

När de leder mig ut ur stugan, upp över klipporna, ber jag att de ska stanna till så jag kan samla mig. Jag ser ut över den samlade publiken. Ulrik och Anna Videstål ser jag bland de förväntansfulla ansiktena. Det var så jag förutspådde, de som såg fram mot det nya. Rask hade satt sig till motvärn, kan jag tänka. Böndernas, fiskarnas och legoknektarnas ansikte är sotiga, grimaserande av rädsla. De är fortfarande skräckslagna inför mig, trots att jag nu bara är en bruten man, som leds fram mot galgen.

 

När Fästadius lägger snaran runt min hals, så ler jag mot honom.

”Du är nu Vattenfursten. Dom kommer att kalla dig ond. Men de vet inte vem du är, eller vilka motiv du har. Men det är dina ord som måste bli lag. Det är din styrka som kommer leda människorna ut ur mörkret.”

Så dras repet åt.